VÄRLDSMARKNADEN
Fikons vänstra hand anställde en förfärlig lek under hela den övriga striden. Cuff stupade varenda gång. Vid det sjätte varvet var det nästan lika många gossar som ropade: — Ge på honom, Fikon! som det var gossar som ropade: — Ge på honom, Cuff! Vid det tolfte varvet var den senare kämpen nästan alldeles ifrån sig och hade förlorat all själsnärvaro och förmåga av anfall eller försvar. Fikon var däremot lugn som en kväkare. Hans ansikte var alldeles vitt, hans vidöppna ögon lyste med en klar glans, och ett stort sår på hans underläpp blödde betydligt; allt detta gav denne unge man ett vilt och spöklikt utseende, som kanske slog många av åskådarna med häpnad. Icke desto mindre beredde sig hans oförskräckte motståndare till att börja striden för den trettonde gången.
Om jag hade en Napiers penna eller kunde skildra så som sporttidningen Bells Life, skulle jag gärna vilja på ett passande sätt beskriva denna strid. Det var gardets sista attack (det vill säga, det skulle ha varit det, om nämligen striden vid Waterloo ännu hade ägt rum), det var Neys kolonn angripande La Haye Saintes kulle, med tiotusen glimmande bajonetter och tjugu högt uppburna örnar — det var stridsropet från de biffätande engelsmännen, då de rusade ned utför kullen för att famna sin fiende med stridens vilda armar — med andra ord, Cuff trädde fram full av mod, men helt vacklande och svag, och kryddkrämarsonen dängde som vanligt sin vänstra näve mot sin fiendes näsa och fällde honom för sista gången till marken.
— Jag tror, att det där ska vara nog åt honom! sade Fikon, då hans motståndare föll så ledigt ned på gräsmattan, som jag har sett Jack Spots' boll plumsa ned i en biljardblus, och ett faktum är, att då tiden för en ny dust var inne, kunde eller ville icke mr Reginald Cuff resa sig upp igen.
Och nu uppgåvo alla gossarna ett sådant hurrarop för Fikon, att man kunnat tro, att han under hela striden hade varit deras favoritkämpe, och så att det genast
