WILLIAM M. THACKERAY
litet kalas åt hela skolan, och efter ferierna kom han tillbaka i frack.
Dobbin var en alltför blygsam yngling för att antaga, att denna lyckliga förändring i alla hans förhållanden härrörde från hans egen högsinta och manliga sinnesriktning, utan föredrog, till följd av någon egensinnighet, att uteslutande härleda sin lycka och framgång från den lille George Osbornes bistånd och välvilja, varför han också från detta ögonblick ägnade honom en sådan kärlek och tillgivenhet, som man endast finner hos barn — en sådan tillgivenhet, som vi i den förtjusande sagoboken läsa att den tölpaktige Orson hyste för den lysande unge Valentine, hans besegrare. Redan innan de voro bekanta, hade han i tysthet beundrat Osborne; nu var han hans dräng, hans hund, hans trogne tjänare Fredag. Han trodde Osborne äga varje fullkomlighet, vara den vackraste, den modigaste, den arbetsammaste, den mest intelligente och mest högsinte bland alla gossar som Gud skapat. Han delade sina pengar med honom och köpte honom otaliga presenter av knivar, pennfodral, gyllene pitschaft, karameller, små sångfåglar och romantiska böcker med stora kolorerade planscher, föreställande riddare och rövare, och i vilka man vanligen kunde läsa påskrifter till George Sedley Osborne, esq., från hans tillgivne vän William Dobbin — vilka tecken till hyllning George mottog mycket nådigt, såsom det anstod hans överlägsna förtjänster.
Då löjtnant Osborne kom till Russell Square den dag då besöket i Vauxhalln skulle ske, sade han därför till damerna:
— Jag hoppas, mrs Sedley, att ni har plats vid bordet, ty jag har bett Dobbin vid vårt regemente att komma och äta middag här och följa med oss till Vauxhalln. Han är nästan lika blyg som Josef.
— Blyg! Bah! sade den tjocke herrn och kastade en segrande blick på miss Sharp.
— Det är han — men du är ojämförligt mera graciös, Sedley, tillade Osborne skrattande. Jag träffade honom
68
