VÄRLDSMARKNADEN
hos Bedfords, då jag gick dit för att söka dig, och jag berättade honom, att Amalia hade kommit hem och att vi allasammans ämnade bege oss ut på en liten aftonförlustelse samt att mrs Sedley hade förlåtit att han slog sönder punschbålen vid det där barnkalaset. Kommer ni ihåg den där katastrofen för sju år sedan, mrs Sedley?
— Ja, och punschen for ut över mrs Flamingos röda sidenklänning, sade den godlynta mrs Sedley. En sådan tafatt och tölpaktig varelse han var! Hans systrar äro för övrigt inte stort mera graciösa. Lady Dobbin var förliden afton i Highbury med tre av dem, och, mina vänner, vilka ansikten!
— Rådmannen är visst bra rik, inte sant? sade Osborne skalkaktigt. Tror ni inte att en av döttrarna skulle bli ett gott kap för mig, mrs Sedley?
— Ni narraktiga varelse! Jag skulle just vilja veta, vem som skulle vilja ha er med ert gula ansikte!
— Mitt ansikte skulle vara gult! Vänta bara till dess ni får se Dobbin. Han har tre gånger haft gula febern, två gånger i Nassau och en gång på S:t Kitts.
— Å, ert ansikte är alldeles tillräckligt gult åt oss, inte sant, Malla? sade mrs Sedley, vid vilket tal miss Amalia endast log och rodnade, och då hon betraktade mr George Osbornes bleka, intressanta ansikte och dessa vackra, svarta, knollriga, glänsande polisonger, vilka den unge herrn själv betraktade med mycket stort välbehag, tänkte hon i sitt lilla hjärta, att det, vare sig i Hans Majestäts armé eller i hela vida världen, bestämt icke fanns ett sådant ansikte och en sådan hjälte.
— Jag frågar inte efter kapten Dobbins hy eller hans tafatthet, sade hon. Jag skall alltid tycka om honom! och hennes lilla skäl var, att han var Georges vän och kämpe.
— Det finns inte en hyggligare karl i hela armén, sade Osborne, och inte heller en bättre officer, ehuru han visserligen inte är någon Adonis.
Därvid tittade han bort mot spegeln med stor naivitet och mötte i detsamma miss Sharps blick, som skarpt fixerade honom, varvid han rodnade litet och Rebecka
