VÄRLDSMARKNADEN
— Jag har redan sålt det för tvåhundrafemtiotusen pund till furst Esterhazy här.
— Und das war gar nicht theuer, potztausend! utbrast den furstlige ungraren… etc. etc. etc…
Sålunda sen I, mina damer, hur denna berättelse kunde ha blivit skriven, om författaren hade så velat, ty sanningen att säga, är han just precis lika mycket bekant med Newgatefängelset som med vår vördade aristokratis palatser och har skådat yttersidan av dem båda. Men som jag icke förstår tjuvnästenas språk eller sätt eller den mångtungiga konversation, som enligt de fashionabla romanerna användes av "tonens" ledare, så måste vi, med er tillåtelse, blygsamt fortsätta vår medelväg bland de scener och personligheter, med vilka vi äro mest förtrogna. Kort sagt, detta kapitel om Vauxhalln skulle utan ovanstående lilla undersökning ha blivit så förskräckligt kort, att det knappast förtjänat titeln av ett kapitel. Och likväl är det ett kapitel, och det till på köpet ett ganska viktigt. Finns det icke små kapitel i vars och ens liv, vilka synas betyda ingenting, men likväl utöva inflytande på hela den övriga historien?
Låtom oss därför stiga in i vagnen tillsammans med sällskapet från Russell Square och begiva oss till Vauxhalln. Det är endast mellan Josef och miss Sharp, vilka sitta på framsätet, som vi möjligen kunna få rum, ty på den motsatta sitsen sitter mr Osborne inklämd mellan kapten Dobbin och Amalia.
Envar inne i vagnen var av den åsikt, att Josef skulle komma att föreslå miss Sharp att bli mrs Sedley. Föräldrarna därhemma hade redan i all tysthet funnit sig i arrangemanget, ehuru, oss emellan sagt, den gamle mr Sedley hyste för sin son en känsla, som nära nog gränsade till förakt. Han sade, att han var fåfäng, självisk, lat och veklig. Han kunde icke tåla hans miner och later såsom en man på modet och gapskrattade åt hans skrävelaktiga historier.
— Jag ska lämna honom hälften av min förmögenhet, sade han till sin hustru, och för övrigt lär han väl inte
