Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Becky tog först emot de nämnda avhandlingarna och började undersöka dem med livligt intresse, varefter hon inledde änkenåden i ett samtal rörande dem och hennes själs välfärd, genom vilka medel hon hoppades slippa undan medikamentet. Men sedan de religiösa ämnena blivit uttömda, ville lady Macbeth icke lämna Beckys rum, innan även den nämnda drycken blivit tömd, så att stackars mrs Rawdon rentav såg sig tvungen att taga på sig en tacksam min och svälja medicinen inför den gamla orubbliga änkenådens ögon, vilken slutligen lämnade sitt offer med en välsignelse,

Då Rawdon kom in, berättade hans hustru vad som hade hänt, och hans gapskratt voro högljudda som vanligt, då Becky beskrev uppträdet på sitt mest komiska sätt. Lord Steyne och hennes son i London fingo månget gott skratt åt denna historia, då Rawdon och hans hustru återvände till sin boning i May Fair. Becky spelade hela scenen för dem. Hon tog på sig en nattmössa och en nattrock, läste en lång predikan i den allra allvarligaste ton och höll därefter en föreläsning om egenskaperna hos den medicin, som hon låtsade utdela, med en så fulländad efterhärmning, att man kunde ha trott det vara grevinnans egen romerska näsa, genom vilken hon snörvlade.

— Spela för oss lady Southdown och svarta mixturen! var ett allmänt rop av personerna i Beckys lilla salong i May Fair, och för första gången i sitt liv blev änkegrevinnan Southdown rolig och underhållande.

Sir Fox erinrade sig de bevis på aktning och vördnad, som hon hade visat honom i forna dagar, och kände sig tämligen välvilligt stämd mot henne. Så föga passande giftermålet än hade varit, hade det dock betydligt förbättrat Rawdon — detta var tydligt av överstens förändrade vanor och sätt — och hade det icke varit en lycklig förening för honom själv? Den sluge diplomaten log för sig själv, i det han inom sig medgav, att han hade denna att tacka för sin förmögenhet och att han åtminstone icke borde yttra sig alltför hårt om den. Hans till-

96