Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

sätt — familjen i svarta vagnar, med näsdukarna för näsorna, färdiga att uppfånga de tårar, som icke kommo — begravningsentreprenören och hans män i djupaste dysterhet — de förnämligare förpaktarna sörjande av artighet för den nye egendomsherrn — grannherrskapernas vagnar skridande framåt i långsam tågordning, tomma och i djup sorg — och slutligen pastorn talande enligt formeln om "vår dyre hädangångne broder". Så länge vi ha en människas kropp, slösa vi flärd, humbug och ceremonier på den, svepa den i ståt och prakt, stänga in den i en kista med silverspikar och svart sammet och avsluta vår plikt emot den genom att sätta ovanpå den en sten, fullskriven med lögner. Butes adjunkt och sir Fox Crawley slogo sina lärda huvuden tillsammans för att komponera en lämplig latinsk gravskrift åt den avlidne, sörjde och beklagade baroneten, och den förre höll en klassisk predikan, uppmanande de efterlevande att icke giva vika för sorgen och underrättade dem i de vördnadsfullaste ordalag om att även de en dag skulle passera fram genom denna dystra och hemlighetsfulla portal, som nyss hade tillslutits om deras sörjde och beklagade broders jordiska kvarlevor. Därefter satte sig förpaktarna åter upp på sina hästar eller stannade och förfriskade sig på Crawleys Vapen. Herrskapernas vagnar foro bort i olika riktningar, sedan deras kuskar först hade intagit en liten förfriskning i köksdepartementet, och så togo begravningsentreprenörens karlar ned tågen, bårtäckena, sammeten, strutsplymerna och andra begravningsgrannlåter, klättrade upp på taket till likvagnen och foro av bort åt Southampton. Deras ansikten återfingo sitt vanliga uttryck, då hästarna, i det de kommo utom parkgrindarna, började att trava raskare framåt landsvägen, och åtskilliga av dem kunde ses i svarta flockar vid ingången till ölstugorna, med tennstopen blixtrande i solskenet. Sir Fox' sjukstol rullades ut i en redskapsbod; den gamla rapphönshunden plägade i början tjuta en och annan gång, men dessa voro de enda sorgetoner, som hördes på herrgården, där sir Fox i nära sextio år hade varit herre och husbonde.


99