Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

kunde naturligtvis icke komma i fråga. Frederick Bullock ville aldrig tillåta henne att göra detta. Men hon var ännu ung och ur stånd att dölja sina känslor, och genom att bjuda sin pappa och syster till sina tarvligaste tillställningar och bemöta dem mycket kallt, då de infunno sig, och genom att undvika Russell Square och litet ogrannlaga be fadern lämna detta otäckt simpla ställe, gjorde hon större skada än all Freds diplomati kunde reparera, och utsatte sig för faran att gå miste om sin andel i återstoden av arvet, likt en lättsinnig och tanklös varelse, som hon var.

— Jaså, Russell Square är inte gott nog åt Maria, kan tänka! sade den gamle herrn, i det han häftigt drog upp vagnsfönstren medan han och hans ogifta dotter en kväll foro hem från mr Frederick Bullocks efter en middag. Hon bjuder sin far och syster på kvarlevor efter föregående dagens kalas (om inte de där så kallade "angträerna" voro från i går middags, vill jag bli fördömd!) och att sällskapa med köpmän och litteratörer, men behåller grevarna och nåderna och de välborna för sig själv! Välborna? Åt fanders med alla välborna! Jag är en enkel brittisk köpman, det är vad jag är, och jag skulle kunna väga upp allt det där tiggarföljet. Lorder, kan tänka! Såg jag inte en av dem på en av hennes "såaréer" tala med en fördömd fiolgnidare — en simpel fattiglapp, som jag föraktar! Och de vilja inte komma till Russell Square, kan tänka! Men jag vill hålla vad tusan som helst på att jag har ett bättre och dyrare glas vin och kan visa en vackrare silverservis och servera en bättre middag på mitt bord, än de någonsin se på sina — de krypande, krumbuktande, krävstinna påfåglarna! Kör på fort, James! Jag vill fara tillbaka till Russell Square — hahaha! och så sjönk han tillbaka i vagnshörnet med ett ursinnigt skratt. Med sådana reflexioner rörande sina egna överlägsna förtjänster hade den gamle herrn icke sällan för vana att trösta sig.

Jane Osborne kunde icke annat än instämma i dessa omdömen rörande hennes systers beteende, och då mrs

108