WILLIAM M. THACKERAY
emellan den bruna lärftspåse, i vilken ljuskronan hängde, till dess man såg dessa bruna lärftspåsar förtona i ändlösa perspektiv, och detta miss Osbornes rum tog sig ut som medelpunkten i ett system av salonger. Då hon tog karduansfodralet av det stora pianot och vågade slå an några toner på detta, ljöd det med ett melankoliskt ljud och skrämde upp de dystra ekona i huset. Georges porträtt var borta och låg i en skräpkammare på vinden, och ehuru man hade ett visst medvetande av honom och far och dotter ofta instinktlikt kände att de tänkte på honom, talade man dock icke ett ord om den käcke och en gång älskade sonen.
Klockan fem kom mr Osborne tillbaka till sin middag, vilken han och hans dotter intogo under en tystnad, som sällan avbröts, utom då han svor och var ursinnig, ifall anrättningen icke föll honom i smaken, eller då den de två gånger i månaden delades med ett sällskap av buttra och tråkiga vänner av mr Osbornes ålder och samhällsställning: gamle doktorn Gulp och hans fru från Bloomsbury Square, gamle mr Frowzer, sakföraren, från Bedford Row, en mycket stor man och till följd av sitt yrke mycket förtrolig med "West Endnobbarna", gamle överste Liveremore vid Bombayarmén och hans överstinna, gamle advokaten Toffy och hans fru och stundom även gamle sir Thomas Coffin och lady Coffin från Bedford Square. Sir Thomas var berömd för att vara en domare, som icke sparade på hängning, och då han dinerade hos mr Osborne, kom det allra bästa röda portvinet fram på bordet.
Dessa och deras likar gåvo den skrytsamme Russell Squareköpmannen skrytsamma middagar tillbaka. De spelade högtidliga robbertar whist, då de kommo en trappa upp efter middagen, och deras vagnar kommo till hämtning klockan halv elva. Många rika personer, vilka vi fattiga satar pläga avundas, föra belåtet ett liv sådant som det vi ovan skildrat. Jane Osborne träffade knappast tillsammans med en man under sextio år, och nästan den
110
