VÄRLDSMARKNADEN
ende ungkarl, som uppträdde i deras societet, var mr Smirk, den berömde fruntimmersläkaren.
Jag kan icke säga, att ingenting hade hänt, som kunde störa entonigheten i detta dystra liv, ty ett faktum är, att det hade varit en hemlighet i stackars Janes liv, som hade gjort hennes far mera arg, butter och sur än även natur, stolthet och alltför stark diet hade danat honom. Denna hemlighet stod i samband med miss Wirt, som hade en kusin, artisten mr Smee, sedan mycket berömd som porträttmålare och ledamot av kungliga målarakademien, som en gång var rätt glad att få ge lektioner åt fina damer. Mr Smee har nu glömt var Russell Square ligger, men var rätt glad att få besöka det år 1818, då miss Osborne tog lektioner av honom.
Smee, som var en kusin till miss Wirt och av henne blivit introducerad hos miss Osborne, vars hand och hjärta ännu voro fria efter åtskilliga ofullbordade kärleksaffärer, hade fattat en stark böjelse för besagda dam och troddes även ha väckt en motsvarande känsla i hennes bröst. Miss Wirt var den förtrogna i denna intrig. Jag vet icke om hon plägade lämna rummet, där läraren och lärjungen målade, för att giva dem tillfälle att utbyta dessa löften och känslor, vilka icke med fördel kunna uttalas i tredje persons närvaro, jag vet icke, om hon hoppades, att hennes kusin, ifall han lyckades att knipa bort den rike köpmannens dotter, skulle giva henne (miss Wirt) en del av de pengar, som hon satte honom i tillfälle att förvärva sig — allt vad som är säkert är, att mr Osborne fick någon nys om saken, en dag helt plötsligt kom tillbaka från City och trädde in i salongen med sitt spanska rör, fann målaren, lärjungen och sällskapsdamen där, alläsammans mycket bleka, körde läraren på dörren med hotelser om att krossa vartenda ben i hans kropp och en halvtimme därefter likaledes avskedade miss Wirt, sparkande hennes koffertar utför trappan, trampande på hennes hattaskar och skakande sin knutna näve åt hyrvagnen, då den förde bort henne.
Jane Osborne kom icke på flera dagar ur sin säng-
