Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

tusende sinom tusende goda tjänster och bevis på trogen vänskap i hennes sorg och bedrövelse. Hon berättade honom de senaste nyheterna om lille George och hur han hade farit för att tillbringa just denna dag hos majorens systrar ute på landet. Hon strök under en hel hop ställen i brevet och undertecknade sig hjärtligt såsom hans vän Amalia Osborne. Hon glömde att sända någon hälsning till lady O'Dowd och nämnde icke Glorvina vid namn, utan talade endast om hans brud, över vilken hon nedkallade många välsignelser. Men nyheterna om giftermålet undanröjde den blyghet och förbehållsamhet, som hon hittills hade iakttagit mot honom. Hon var glad över att kunna erkänna, vilken varm tacksamhet hon hyste för honom — och vad det beträffade att vara svartsjuk på Glorvina, skulle Amalia ha avvisat det med förakt, om också en ängel från himlen hade häntytt därpå.

Då lille George denna afton kom tillbaka i det åkdon han tyckte så mycket om och i vilket han kördes av sir William Dobbins gamle kusk, hade han omkring halsen en vacker guldkedja, vid vilken hängde ett ur av samma metall. Han sade att han hade fått det av ett gammalt fruntimmer, som icke var vackert och som hade gråtit och kysst honom mycket. Men han tyckte icke om henne. Han tyckte mycket om druvor och tyckte icke om någon annan än sin mamma. Den stackars Amalia blev helt förskräckt och kände rädda aningar, då hon fick höra, att barnets släktingar på farssidan hade sett honom.

Miss Osborne kom tillbaka för att giva sin far hans middag. Som han hade gjort en god affär i City, var han vid tämligen gott lynne den dagen, och då han händelsevis kom att märka sin dotters starka sinnesrörelse, värdigades han fråga: — Vad står på, miss Osborne?

Härvid brast hon ut i tårar och svarade:

— Ack, jag har sett lille George. Han är så vacker som en ängel — och så lik honom!

Den gamle mannen mittemot henne sade icke ett ord, men blossade häftigt upp och började skälva i alla leder.


8. — Thackeray, Världsmarknaden. II.113