WILLIAM M. THACKERAY
sätta, ehuru Rebecka med den allra som minsta anstrykning av sarkasm i sin ton bad henne fortsätta sin förtjusande historia. Å andra sidan voro milda tankar och enkla nöjen förhatliga för mrs Becky. De stämde icke överens med hennes lynne; hon hatade folk för att de tyckte om dem, och föraktade barn och barnkära personer.
— Jag har inte någon smak för smörgåsar, plägade hon säga, då hon karikerade lady Jane och hennes sätt inför lord Steyne.
— Inte mera än en viss person för vigvatten, svarade hans härlighet med en bugning och ett grin och ett högt, gnäggande skratt efteråt.
Sålunda sågo dessa båda damer varandra icke särdeles ofta, utom vid de tillfällen då den yngre broderns hustru hade något som hon önskade sig av den andra och därför besökte henne. De voro alltid mycket söta mot varandra i orden, men undveko varandra, varemot sir Fox trots sina många bestyr dagligen fick tid att besöka sin svägerska.
Då den första talmansmiddagen skulle äga rum, begagnade sir Fox tillfället till att visa sig inför sin svägerska i uniform — den gamla diplomatiska dräkt han hade burit, då han var attaché vid legationen i Pumpernickel.
Becky komplimenterade honom för hans dräkt och beundrade honom nästan så mycket som hans egen hustru och hans barn, för vilka han visade sig i all sin glans, innan han begav sig av. Hon sade, att det endast var fullblodsädlingen, som med fördel kunde bära hovuniformen, och att det endast var män av gammal ras, vilka knäbyxorna klädde. Fox såg självbelåtet ned på sina ben, vilka sanningen att säga icke hade mera symmetri eller elegans än den lilla korta värja, som dinglade vid hans sida — såg ned på sina ben och tänkte i sitt hjärta, att han var en farlig karl.
Då han hade gått, ritade Becky en karikatyr av honom, vilken hon visade för lord Steyne, då han anlände. Hans
148
