Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

pengar och leksaker, vilka änkan betraktade med oro och svartsjuka, och hon frågade honom alltid, om han hade sett någon herre. — Nej, bara gamle sir William, som lät honom åka omkring i trillan. Men slutligen berättade han en dag, att han hade träffat en gammal herre med buskiga ögonbryn och en hatt med bred bård samt en tjock guldkedja med berlocker. Han kom en dag, då kusken lät George rida omkring gräsplanen på den grå ridhästen. — Han betraktade mig mycket och skälvde mycket i hela kroppen. Jag deklamerade ett litet stycke efter middagen. Tant började att gråta. Hon gråter alltid. Sådan var Georges skildring av denna eftermiddag.

Amalia visste nu, att gossen hade träffat sin farfar, och motsåg med ångest det förslag, som hon visste skola följa och som även ganska riktigt kom några få dagar efteråt. Mr Osborne erbjöd sig formligen att taga gossen om hand och göra honom till arvinge av den förmögenhet, som han ämnat hans far. Han ville anslå ett årligt underhåll åt mrs Osborne, varav hon skulle kunna ha en anständig utkomst, och om mrs Osborne gifte om sig, såsom han hade hört vara hennes avsikt, skulle han därför icke indraga underhållet. Men ett bestämt villkor var, att barnet skulle bo hos sin farfar vid Russell Square eller vilket annat ställe mr Osborne behagade välja, varemot han skulle få tillåtelse att alltemellanåt besöka sin mor i hennes bostad. Detta budskap upplästes för henne ur ett brev en dag, då modern var ute och fadern som vanligt var i City.

Man hade aldrig sett henne ond mer än två eller tre gånger i hela hennes liv, och det var mr Osbornes juridiska ombud beskärt att få se henne vid ett sådant lynne. Hon reste sig upp helt darrande och uppskakad, då mr Poe räckte henne brevet, sedan han hade läst upp det för henne, och hon slet det i tusen bitar och trampade på dem.

— Jag gifta om mig! Jag taga pengar för mitt barn! ropade hon. Vem vågar skymfa mig med ett dylikt förslag? Hälsa mr Osborne att det är ett lågt brev — ja,

156