Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Brokaden var en gammal kvarleva, sade Becky, och vad spetsarna angår, så hade hon fått dem för ett rövarpris och hade haft dem, hon visste icke i hur lång tid.

— De måste ha kostat en hel liten förmögenhet, min bästa mrs Crawley; sade lady Jane och kastade en blick på sina egna spetsar, som icke voro hälften så präktiga, och då hon därefter undersökte kvaliteten av den gamla brokad, varav mrs Rawdons klänning var förfärdigad, kände hon sig benägen att säga, att hon icke vore i tillfälle att köpa en så dyr klänning, men hejdade sig med en ansträngning, då hon tänkte på att detta skulle ha varit sårande ord för hennes vackra släkting.

Och likväl tror jag näppeligen, att ens lady Jane skulle kunnat styra sin tunga, om hon hade känt till alltsammans. Saken var nämligen den, att mrs Rawdon, medan hon styrde och ställde i sir Fox' hus under repareringen, hade hittat både brokaden och spetsarna i de gamla garderoberna, där de hade legat kvar efter husets forna damer, och helt lugnt och beskedligt fört dem hem med sig och ändrat dem åt sin egen lilla person. Briggs såg henne taga dem, men sade ingenting och gjorde icke några frågor, utan, efter vad jag misstänker, sympatiserade med henne i denna punkt, liksom säkerligen även mången annan hederlig kvinna skulle göra.

Och diamanterna? — Var tusan har du fått diamanterna ifrån, Becky? sade hennes man, i det han beundrade några juveler, som han aldrig förr hade sett och som gnistrade i hennes öron och kring hennes hals.

Becky rodnade en smula och såg ett ögonblick skarpt på honom. Även Fox Crawley rodnade en smula och såg ut genom vagnsfönstret. Saken var den, att han hade givit henne en högst ringa del av briljanterna — ett vackert diamantlås, som sammanhöll det pärlhalsband hon bar — och baroneten hade glömt att nämna denna omständighet för sin hustru.

Becky såg på sin man och sedan på sir Fox med en min av skalkaktig triumf — ungefär som om hon velat säga: — Skall jag förråda er?


12. — Thackeray, Världsmarknaden. II.177