Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

försökte bibehålla sin värdighet och läsa tidningen som vanligt, men kunde icke följa med raderna och satt och fnittrade sakta och svor för sig själv bakom tidningsbladet.

Slutligen kastade han det ifrån sig, blängde buttert på sin dotter, enligt sin vana, och gick ur rummet in i sitt angränsande arbetsrum, varifrån han strax därefter kom tillbaka med en nyckel. Denna slängde han på bordet åt sin dotter och sade:

— Gör i ordning rummet ovanpå mitt — det där som var hans rum.

— Ja, det ska ske, svarade hans dotter helt darrande.

Det var Georges rum. Det hade icke varit öppnat på mer än tio år. Några av hans kläder, papper, näsdukar, ridspön, mössa, metspön och andra småsaker lågo ännu där inne. En rangrulla av 1814, med hans namn skrivet på pärmen, en liten ordbok, som han hade plägat begagna då han skrev, samt den bibel, som hans mor hade givit honom, lågo på kaminlisten tillika med ett par sporrar och ett bläckhorn, alltsammans betäckt med tioårigt damm. Ack, hur många dagar och människor hade icke gått sin kos, sedan bläcket i detta bläckhorn var flytande! Skrivportföljen, som ännu låg på bordet, bar märken efter de plumpar han hade gjort.

Miss Osborne kände sig starkt upprörd, då hon trädde in i rummet med sina kvinnliga tjänsteandar, och sjönk helt blek ned på den lilla sängen.

— Det här var en glad nyhet, miss, sade hushållerskan. De gamla goda tiderna komma tillbaka igen, miss. Den ille gossen kommer att bli bra glad och lycklig, men somligt folk kommer allt att känna sig mindre glada, miss, och därmed öppnade hon fönstret och släppte in frisk luft i rummet.

— Det är bäst att du skickar den där kvinnan litet pengar, sade mr Osborne till sin dotter, innan han gick ut. Hon ska inte lida brist på någonting! Skicka henne hundra pund.


203