Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

— Och jag ska väl gå och besöka henne i morgon? frågade miss Osborne.

— Det blir din egen sak. Men kom ihåg att hon inte får komma hit. Nej, inte för alla pengar i London. Men hon får inte lida brist nu. Sköt därför om den saken och ställ allting i ordning.

Med dessa ord tog mr Osborne avsked av sin dotter och gick sin vanliga väg till City.

— Här, pappa, har du litet pengar! sade Amalia denna kväll, i det hon kysste sin gamle far och stack en växel på hundra pund i hans hand. Och — och, mamma, var inte sträng mot lille George. Han — han kommer inte att stanna länge hos oss.

Hon kunde icke säga mera och gick tyst bort till sitt rum. Låt oss sluta till dörren om hennes böner och hennes sorg. Jag tror att det är bäst att vi tala helt litet om så mycken kärlek och smärta.

Miss Osborne kom den följande dagen på besök till Amalia, enligt vad hon hade lovat i sitt brev. Mötet dem emellan var vänligt. En hastig blick och några få ord från miss Osborne visade den stackars änkan, att hon åtminstone icke behövde frukta för att hon skulle komma att intaga den första platsen i hennes sons kärlek. Hon var kall och förståndig, men icke ovänlig. Modern hade kanske känt sig mindre väl till mods, om hennes rival hade sett bättre ut, varit yngre och mera öm och varmhjärtad. Miss Osborne å sin sida tänkte på gamla tider och gamla minnen och kunde icke annat än känna sig rörd av den stackars moderns bedrövliga ställning. Denna var nu besegrad, hon så att säga sträckte sina vapen och gav ödmjukt vika. Den dagen uppgjorde de tillsammans villkoren för kapitulationsfördraget.

George blev den följande dagen hemma från skolan och träffade sin tant. Amalia lämnade dem tillsammans och gick upp på sitt rum. Åtskilliga dagar tillbragtes därefter med underhandlingar, besök och förberedelser. Änkan meddelade saken för lille George med den allra största försiktighet och väntade att få se honom mycket

204