Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

hon och samtalade (kanske på ett nog mycket ögonfallande sätt) på franska språket med en berömd tenorsångare av denna nation, medan lady Grizzel Macbeth såg sig över axeln med en butter, halvt föraktfull blick på paret.

— Så väl ni talar franska! sade lady Grizzel, som själv talade detta språk med en skotsk brytning, som var högst egen att höra.

— Ja, jag bör väl känna språket, sade Becky blygsamt och slog ned ögonen. Jag har givit lektioner däri i en skola, och min mor var fransyska.

Lady Grizzel Macbeth besegrades av denna ödmjukhet och kände sig mildare stämd mot den lilla frun. Hon beklagade tidevarvets olycksaligt nivellerande tendenser, som släppte personer av alla klasser in i samma sällskap som de höga och förnäma, men medgav på samma gång, att åtminstone den nu ifrågavarande personen betedde sig väl och aldrig glömde sin ställning i livet. Lady Macbeth var i det hela taget en god och beskedlig varelse, välgörande mot de fattiga, stupid, otadlig och omisstänksam. Det är icke hennes fel, att hon anser sig bättre än ni och jag. Fållen på hennes förfäders kläder har blivit kysst i århundraden, och det torde väl vara sina tusen år sedan familjens store stamfader blev konung av Skottland.

Lady Steyne opponerade sig icke vidare mot Becky efter den där musikscenen och var kanske i det hela taget icke oblitt stämd mot henne. De yngre damerna av huset Gaunt blevo även tvungna att underkasta sig. En eller ett par gånger tussade de folk på henne, men dessa blevo alltid slagna. Den briljanta lady Stunnington inlät sig en gång i en skarp skärmytsling, men blev med. stor manspillan slagen på flykten av den oförskräckta lilla Becky. Då Becky någon gång blev anfallen, begagnade hon vanligen den krigslisten att antaga en blyg och naiv min, under vilket pansar hon var som allra farligast. Då hon var i detta lynne, kunde hon säga de mest elaka och bitande saker med den allra oskyldigaste och mest okonstlade min och bad alltid sedan helt fromt och beskedligt om ursäkt

214