WILLIAM M. THACKERAY
Fox stängde dörren och kom fram till bordet, där han slog sig ned i den andra länstolen — den som stod framsatt åt förvaltaren, agenten eller någon annan, som kom för att tala med baroneten i affärer — och fortsatte putsandet av sina naglar, vilken operation han hade börjat redan i trappan.
— Fox, sade översten efter ett ögonblicks tystnad, allt är förbi! Det är totalt ute med mig!
— Ja, sade jag inte alltid, att det slutligen skulle gå därhän! utropade baroneten i förtretad ton och trummade häftigt på bordet med sina välskurna naglar. Jag har varnat dig väl tusen gånger. Jag kan inte hjälpa dig vidare. Varenda skilling av mina pengar är fastlåst. Själva de hundra pund, som Jane tog förliden kväll, hade jag lovat att i morgon lämna åt min agent, och förlusten därav kommer att förorsaka mig ett inte litet bryderi. Jag menar inte, att jag ej vill bispringa dig längre fram. Men vad det beträffar att till fullo betala dina kreditorer, skulle jag lika gärna kunna tänka på att betala hela nationalskulden. Det är en galenskap, en ren galenskap att tänka på någonting sådant. Du måste göra ackord. Det är visserligen obehagligt för familjen, men alla människor göra det, och —
— Det är inte pengar jag önskar, inföll Rawdon. Jag har inte kommit hit för egen räkning. Det kan vara detsamma hur det går med mig —
— Men vad är det då? sade Fox med en viss lättnad.
— Det är om gossen, svarade Rawdon med hes stämma. Jag önskar, att du måtte lova mig att draga försorg om honom, när jag är borta. Din snälla hustru har alltid varit god emot honom, och han tycker mera om henne än om sin… Hör nu, Fox, du vet att det var jag som skulle få miss Crawleys pengar. Jag blev inte uppfostrad med en yngre brors vanor, utan uppmuntrades alltid till att slösa och slå dank. Jag skulle kanske i annat fall varit en helt annan människa, ty mina saker vid regementet skötte jag inte så illa. Du vet, hur jag blev besviken i mina förhopp-
258
