Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Den äldre brodern var djupt rörd och skakade Rawdons hand med en hjärtlighet, som han sällan visade. Rawdon for med handen över sina buskiga ögonbryn.

— Tack, min bror! sade han. Jag vet, att jag kan lita på ditt ord.

— Ja, på min heder! sade baroneten — och på detta sätt var saken uppgjord dem emellan, nästan utan några ord.

Rawdon tog nu upp ur sin ficka den lilla plånbok han hade upptäckt i Beckys skrin och tog därur fram den sedelbunt den innehöll.

— Här äro sexhundra pund, sade han. Du kunde säkert inte ana, att jag var så rik. Jag önskar att du måtte lämna dessa pengar åt Briggs, som lånade oss dem och varit så god och snäll mot gossen. Jag har alltid blygts över att jag tagit den stackars kvinnans pengar. Och här är litet mera — jag har bara tagit undan några få pund — som Becky väl kan behöva till att taga sig fram med.

Under det han talade, tog han de andra sedlarna för att lämna dem åt brodern, men hans händer skälvde och han var så häftigt uppskakad att han tappade plånboken, varvid den där tusenpundssedeln, som Becky sist hade narrat åt sig, föll på golvet.

Fox böjde sig ned och tog upp den, helt förvånad över en sådan rikedom.

— Nej, inte den där, sade Rawdon. Jag hoppas att få skjuta en kula i den där personen, som rår om den.

Han hade tänkt för sig själv, att det skulle vara en god hämnd att linda den där sedeln om en kula och skjuta Steyne till döds därmed.

Efter detta samtal skakade bröderna ännu en gång hand med varandra och skildes åt. Lady Jane hade fått höra, att översten hade anlänt, och stod nu och väntade på sin man i det angränsande rummet, med kvinnlig instinkt anande en del av vad som hade hänt. Matsalsdörren stod händelsevis öppen och lady Jane kom naturligtvis ut därigenom, då de båda bröderna gingo ut ur arbetsrummet. Hon räckte fram sin hand åt Rawdon och sade, att det

260