VÄRLDSMARKNADEN
honom. Gamle Mac var ryktbar för sina historier. Han var just icke någon fruntimmerskarl, det vill säga, man bjöd honom hellre på middag i sina älskarinnors än i sina mödrars hus. Måhända var det svårt att föra ett lägre liv än hans, men han var fullkomligt nöjd och belåten med det sådant det var och förde det helt godmodigt, enkelt och utan skrytsamhet.
Samtliga herrarna hade nu slutat sin frukost. Unge lord Varinas rökte en ofantlig sjöskumspipa, medan kapten Hugues var sysselsatt med en cigarr, den unge vildbasaren Tandyman, med sin lilla taxhund ständigt mellan benen, spelade av alla krafter "gubben opp" om shillingar med kapten Deuceace, och Mac och Rawdon vandrade bort till klubben, båda, naturligtvis, utan att ha nämnt ett ord om den sak som låg dem på hjärtat. Däremot hade de rätt muntert deltagit i konversationen — och varför skulle de väl avbryta den? Festande och drickande och skoj och skratt fortgå vid sidan av alla andra sysselsättningar på världsmarknaden — och stora hopar strömmade ut ur kyrkorna, då Rawdon och hans vän gingo nedåt S:t James Street och trädde in i sin klubb.
De gamla stamkunderna därstädes, som vanligen stå och gapa och grina i det stora fönstret på framsidan av klubbrummet, hade ännu icke anlänt, och tidningsrummet var nästan alldeles tomt. En person var närvarande, vilken Rawdon icke kände, en annan fanns där, vilken han var skyldig pengar på en häst och vilken han följaktligen icke ville träffa, och en tredje satt och läste söndagsnumret av "Rojalist" (en tidning beryktad för sin skandal och sin tillgivenhet för kyrka och konung) och tittade nu upp på Crawley med ett visst intresse och sade:
— Crawley, jag gratulerar er!
— Vad menar ni? sade översten.
— Det står i "Observer" och i "Rojalist" även, sade mr Smith.
— Vad är det som står där? utbrast Rawdon och blev helt röd i ansiktet. Han trodde, att hans uppträde med
