Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

ferande min och frågade den gamle mannen, om hon icke alltid hade sagt, att hennes bror hade ett gott hjärta. Rörd av den ringa ställning, i vilken han fann sina släktingar, hade Josef Sedley i den hjärtats översvallning, som framkallades av det första mötet, också ganska riktigt förklarat att de aldrig mera skulle behöva lida någon brist eller något obehag, att hans hus och allt vad han hade skulle vara deras, så länge han stannade hemma, och att Amalia skulle komma att taga sig särdeles väl ut i högsätet vid hans bord — till dess hon finge ett eget.

Vid dessa ord skakade hon dystert på huvudet, och naturligtvis började även vattenkonsterna att spela. Hon förstod mycket väl vad han menade. Hon och hennes förtrogna, miss Mary, hade redan samma afton som majoren avlade sitt besök talat utförligt om saken. Miss Mary berättade henne nämligen hur major Dobbin hade ryckt till och darrat av glädje, då mr Binney gick förbi med sin hustru, och majoren på detta sätt fick veta, att han icke vidare hade någon rival att frukta för.

— Såg ni inte hur han skälvde i hela kroppen, då ni frågade honom om han var gift och han svarade: "Vem har berättat er sådana osanningar?" Och han tog aldrig sina ögon ifrån er, och jag är övertygad att han fått grått hår bara av att tänka på er.

Men Amalia såg upp på porträtten av sin man och son och bad sin unga skyddsling att aldrig mera tala om detta ämne, varefter hon förklarade att major Dobbin hade varit hennes mans käraste vän och hennes egen och lille Georges gode och kärleksfulle beskyddare, och att hon älskade honom som en bror — men att en kvinna, som hade varit gift med en sådan ängel som denne (härvid pekade hon på väggen), aldrig vidare kunde tänka på något nytt giftermål. Stackars Mary suckade; hon tänkte på vad hon skulle göra, ifall mr Tomkins, biträdet åt fältskären, som alltid tittade så fasligt på henne i kyrkan och som endast genom dessa anfallande blickar hade satt hennes lilla hjärta i en sådan oro och ett sådant trång-

322