WILLIAM M. THACKERAY
som vanligt dukat för fyra personer, men en av platserna skulle nu upptagas av ett fruntimmer i stället för av major Dobbin. På hans fråga var majoren var, svarade hans mor: — Jag förmodar att han äter ute, och drog sin gosse till sig och kysste honom och strök håret ur hans panna och presenterade honom för mrs Crawley. Becky betraktade honom med förtjusning, tryckte ömt hans hand och utbrast: — Ack, han är alldeles lik min. Rörelsen hindrade henne att säga mera, men Amalia förstod, lika väl som om hon hade sagt det, att hennes vän tänkte på sin egen söta gosse. Vännens sällskap tröstade emellertid mrs Crawley, så att hon åt sin middag med god matlust.
Under middagen fick hon flera gånger tillfälle att tala, varvid George betraktade henne och lyssnade till henne. Vid desserten hade Amalia gått ut för att vidtaga något husligt arrangemang, Josef satt i sin länstol och halvslumrade över sin tidning, och George och den nya gästen sutto bredvid varandra, och den förre hade flera gånger betraktat henne med en slug blick. Slutligen lade han ifrån sig nötknäpparen och sade:
— Hör nu…
— Vad menar ni? sade Becky skrattande.
— Ni är den där damen med masken, som jag såg i spelsalen!
— Tyst, ni lilla sluga varelse! sade Becky, fattade hans hand och kysste den. Er onkel var också där, och mamma får inte veta det.
— Nej, bevars — nej, visst inte! svarade unge George.
— Som du ser äro vi redan goda vänner, sade Becky till Amalia, som nu åter trädde in — och det måste medgivas att mrs Osborne hade infört en särdeles lämplig och älskvärd gäst i sitt hus.
William Dobbin strövade i högsta förtrytelse fram och
tillbaka genom gatorna, till dess han händelsevis stötte på
legationssekreteraren Tapeworm, som bjöd honom på
406
