WILLIAM M. THACKERAY
bara klänningarna — ljusröda och blå och mångfärgade. Där stod juvelskrinet med silverknäppena och där stod den hemlighetsfulla bronshanden på toalettbordet, glimmande med hundratals ringar. Där stod den stora toalettspegeln, detta konstens under, i vilken han nätt och jämnt kunde se sitt undrande huvud och avbildningen av Dolly (underligt förvriden och liksom uppe i taket) böstande och bråkande med kuddar i sängen. Ack, du stackars lille okunnige gosse! Moder är på små barns läppar och i deras hjärtan namnet på Gud, och här var det en som dyrkade en sten.
Hur stor skojare Rawdon Crawley än var, hade han likväl vissa tendenser till ömhet i sitt hjärta och kunde ännu älska ett barn och en kvinna. För unge Rawdon hyste han en stor hemlig ömhet, som icke undföll Rebecka, ehuru hon icke talade därom med sin man. Den förtretade henne icke, hon hade alltför gott lynne därtill; den endast ökade hennes förakt för honom. Han kände även en viss blygsel över sin faderliga ömhet, dolde den för sin hustru och överlämnade sig åt den endast då han var allena med gossen.
Han plägade taga honom med sig om morgnarna, då de vanligen följdes åt till stallet eller till parken. Lille lord Southdown, den mest godhjärtade människa i världen, som kunde skänka bort hatten från sitt huvud och vars förnämsta sysselsättning i livet bestod i att köpa små presenter för att sedan giva bort dem, köpte den lille gossen en ridhäst, inte stort större än en råtta, sade givaren, och på denna Shetlandspygmé roade sig lille Rawdons store far att låta gossen rida, medan han själv gick vid hans sida i parken. Det roade honom att återse sina gamla kvarter och sina gamla kamrater vid Knightsbridge — och han började med en viss saknad se tillbaka på sitt ungkarlsliv. De gamla dragonerna voro glada att återse sin gamle officer och att få låta lille översten gunga på knäet. Överste Crawley fann även ett stort nöje i att äta middag i mässen och tillsammans med sina forna kamrater.
46
