VÄRLDSMARKNADEN
— Jag har alldeles för dåligt huvud för henne, det vet jag. Hon skall inte sakna mig, plägade han säga, och han hade rätt — hans hustru saknade honom icke.
Rebecka tyckte om sin man. Hon var alltid mycket godlynt och vänlig mot honom, hon visade icke heller så synnerligt det förakt hon hyste för honom och tyckte kanske bättre om honom, för att han var ett enfaldigt nöt. Han var hennes främste tjänare och hovmästare. Han gick hennes ärenden, lydde hennes order utan frågor eller invändningar, åkte tillsammans med henne på promenaden i parken utan att visa någon surmulenhet, förde henne till operan, tröstade sig på sin klubb under representationens gång och kom punktligt för att hämta henne, då tiden därtill var inne. Han skulle gärna sett att hon hade varit litet mera öm mot gossen, men även med detta försonade han sig.
Då sällskapsdamen kom, blevo hans husliga plikter mycket lätta. Hans hustru uppmuntrade honom att äta middag ute och ville även befria honom från plikten att föra henne till och ifrån operan.
— Stanna inte hemma och tråka ut dig i kväll, min vän, plägade hon säga. Det kommer några herrar hit, i vilkas sällskap du bara skulle ha ledsamt. Jag skulle inte bjuda dem, om det inte vore för ditt eget bästa, och nu, då jag har en fårhund, behöver jag inte vara rädd för att vara allena.
— En fårhund — en sällskapsdam! Becky Sharp med en sällskapsdam! Är det inte bra lustigt! tänkte mrs Crawley för sig själv. Tanken därpå kittlade hennes sinne för det komiska.
En söndagsmorgon, då Rawdon Crawley, hans lille son och den lilla ridhästen togo sin vanliga promenad i parken, kommo de förbi en gammal bekant till översten, korpral Clink vid hans forna regemente, som samtalade med en vän, en gammal herre, som höll i sina armar en gosse vid ungefär samma ålder som lille Rawdon. Denne unge herre hade fått tag i Waterloomedaljen, som korpralen bar, och undersökte den med stort nöje.
