Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En vredgad granne.

huset. Herrn själv »tog sig en bit», när han kände sig hungrig, och fanns John Henry i rummet i det ögonblicket, fick han smaka med, men var han ute, fick han vänta, tills hungern satte åt herr Harrison nästa gång. John Henry berättade i jämmerlig ton, att han skulle för länge se’n ha svultit ihjäl, om han inte fick komma hem till de sina varenda söndag och sätta i sig ett ordentligt »skrovmål». Och måndag morgon plockade hans mamma alltid varjehanda smått och gott ned i en korg, som han fick taga med sig, när han gick, och anlita, så länge innehållet räckte.

Vad diskning angår, så fick det helt och hållet anstå med den, till dess det kom någon regnig söndag. Då kavlade herr Harrison upp skjortärmarna och diskade allting på en gång ute i färskvattentunnan, och sedan fick det självtorka i det fria.

Vidare var herr Harrison allt vad man kallar en »snåljåp». När han blev anmodad om att lämna ett frivilligt bidrag till pastor Allans lön, svarade han, att han ville först se för hur många dollars värde han fick uppbyggelse av pastorns predikningar … Och när fru Lynde kom för att anhålla om en vänlig skärv till hednamissionen — och för att, om det ville sig väl, få kasta en blick åt husets inre regioner — så sade han henne rakt i ansiktet, att det fanns flera hedningar bland Avonleas skvallerkäringar än på något annat ställe han kände till, och kunde han bidraga till deras omvändelse, skulle han gärna göra vad på honom ankom.

Fru Rachel gick sin väg något fortare än hon kommit och sade, att det var en Herrens nåd, att gamla fru Bell låg välbehållen i sin grav, för hon skulle ha grämt sig till döds, om hon sett, hur det nu såg ut i det hus, som hon brukade hålla lika fejat och fint som ett dockskåp …

— Hon brukade ju skura köksgolvet varannan dag, beskärmade sig fru Lynde för Marilla Cuthbert, och du skulle ha sett det nu! Jag var tvungen att hålla upp kjolarna, när jag gick tvärs över det.

Slutligen höll herr Harrison en papegoja, som lydde namnet Ingefära. Ingen människa i Avonlea hade någonsin rått om en papegoja, så man visste knappast vad man skulle tänka därom …

Det var också en papegoja hela dagen! … Och John Henry bedyrade, att maken till ogudaktig fågel fanns inte. Den svor

3