Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

alla fyra ut i skogen och tillbringa en härlig dag med att göra oss bekanta med våren. Ännu så länge känna vi skogen inte riktigt tycker jag … Det är så många ensliga och undangömda platser, som jag vill utforska. Jag känner på mig, att det finns tjogtals med vackra gläntor och dungar, som vi nog kan ha tittat på, men aldrig betraktat riktigt noga. Vi ska sällskapa med solskenet och vindfläktarna hela dagen och föra hem våren i våra hjärtan.

— Det låter fasligt trevligt, sade Diana, vilkens fantasi aldrig hade samma djärva flykt som Annes. — Men tror du inte, att det på somliga ställen ännu är bra nog fuktigt på marken?

— Då ta vi galoscher, sade Anne, och därmed var den betänkligheten undanröjd. — Och jag ville be dig komma bort till mig tidigt på lördag morgon och hjälpa mig med att göra i ordning matsäcken. Jag ska få med mig sådana rara saker, må du tro — sådant, som just passar till våren — mandelmusslor med gelé uti och gräddmunkar och halvmånar med skär och gul glasyr och ungdomsbakelser … Litet smörgåsar få vi väl också ta med, fastän de ä' bra prosaiska … Men man kan ju alltid lägga på någonting trevligt.

Lördagen rann upp och visade sig vara en idealisk dag för en utfärd — en solskensdag med klarblå himmel och en lekfull vind fläktande över fält och fruktträdgårdar. Varje solig sluttning och ängsmark täcktes av den ännu späda grönskan, vari blommorna lyste fram som stjärnor.

Herr Harrison, som harvade ett åkerland invid sin gård och kände någonting av vårens trollkraft till och med i sitt nyktra och alls icke sjudande blod, såg fyra flickor, lastade med korgar, komma trippande tvärs över det hörn av fältet, som gränsade intill en lummig hage av björk och fur. Deras klara röster och skratt gåvo eko ned till honom.

— Det är så lätt att vara lycklig en dag sådan som denna, sade Anne med det slags filosofi, som var henne egen. — Låt oss försöka att göra detta till en riktigt härlig dag, flickor, en dag, som vi alltid kunna blicka tillbaka på med förtjusning. Vi ska söka skönheten och blunda för allting annat. »Bekymmer och ledsnad, viken hädan!» Jane, du tänker just nu på någonting, som gick galet i skolan i dag.


95