Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

— Hur kan du veta det? utbrast Jane häpen.

— Jag måtte väl förstå mig en smula på uttryck … Just det där har jag ofta nog känt i mitt eget ansikte. Men slå bort det, är du snäll! Det håller sig nog till måndag — och gör det inte, så mycket bättre! O, flickor, flickor, se den tuvan översållad med violer! Det är någonting för minnets tavelgalleri! När jag blivit åttio år — om jag någonsin hinner så långt — ska jag sluta mina ögon och se violerna framför mig precis som jag ser dem nu. Detta är den första vackra gåvan vår dag har skänkt oss.

— Om man kunde se en kyss, tror jag den skulle se ut som en viol, sade Priscilla.

Anne rodnade över hela ansiktet.

— Det var hyggligt av dig att säga ut den tanken, Priscilla, i stället för att bara tänka den och behålla den för dig själv! Den här världen skulle vara ett betydligt intressantare ställe — fastän det räcker nog förstås ganska bra till ändå — om människor alltid talade ut sina innersta tankar.

— I längden skulle nog inte alla vinna på det, är jag rädd, sade Jane helt förnuftigt.

— Det kan nog hända, men då finge de skylla sig själva, om de tänkte dumma och fula tankar. Vi kan i alla fall säga ut alla våra tankar i dag, för vi ska inte ha någonting annat än vackra tankar. Var och en får säga precis vad som faller henne in. Det är konversation. Titta, här går en liten stig, som jag aldrig har sett förut. Låt oss se varthän den leder.

Stigen slingrade sig i många bukter; den var så smal, att flickorna måste gå i »gåsrad», och till och med då viftade tallgrenarna dem om kinderna. Under tallarna funnos sammetsmjuka kuddar av mossa, och längre bort, där träden blevo lägre och glesare, täcktes marken av en rikedom av frodigt grönt.

— Så fullt med elefantöron! ropade Diana. — Jag ska plocka en hel bukett, de äro så vackra.

— Hur ha sådana behagfulla och fjäderlätta blad någonsin kunnat få ett sådant rysligt namn? undrade Priscilla.

— Det var väl så, att den person, som först hittade på

96