Vandring i skogen.
namnet, antingen hade ingen fantasi alls eller också alldeles för mycket av den varan; sade Anne. — O, flickor, titta på det här!
»Det där» var en helt liten skogssjö i mitten av en äng, och där tog stigen slut. Längre fram på sommaren skulle den förmodligen ha torkat och dess bädd ha fyllts upp av högt vajande starrgräs och ormbunkar, men nu låg den där som en glänsande spegel, rund som ett tefat och klar som kristall. En ring av smärta unga björkar omslöt den, och violetta svärdsliljor blommade i vattenbrynet.
— Så sött! sade Jane.
— Låt oss dansa omkring den som skogsnymfer, ropade Anne, släppte sin korg och sträckte ut händerna.
Men dansen blev ej så vidare lyckad, ty marken var sank, och Jane tappade sina galoscher.
— Man kan omöjligt vara skogsnymf, om man ska gå och släpa med galoscher, förklarade hon.
— Vi ä’ tvungna att hitta på något namn åt det här stället, innan vi gå härifrån, sade Anne. — Var och en föreslår ett namn, och så dra vi lott. Diana!
— Björkdammen, föreslog Diana genast.
— Kristallsjön, tyckte Jane.
Anne, som stod bakom dem, bönföll Priscilla med ögonen att komma med mera antagliga förslag, och Priscilla motsvarade detta förtroende med att föreslå »Glitterglas.» Anne röstade på »Älvornas spegel».
Namnen skrevos på remsor av björknäver med en blyerts, som skolfröken Jane tog upp ur sin ficka, och näverlistorna lades i Annes hatt. Därefter blundade Priscilla och »drog». »Kristallsjön» — läste Jane högt med triumferande röst. Kristallsjön fick den också heta, och om Anne tyckte, att slumpen spelat den lilla tjärnen ett fult spratt, så behöll hon denna tanke för sig själv.
Flickorna banade sig nu vidare genom de täta busksnåren och kommo ut till herr Silas Sloanes ännu ganska späda klövervall. På andra sidan den funno de en ny stig, som slingrade sig uppåt skogen, och de kommo överens att »utforska» även den. Den lönade deras möda med en hel följd av härliga överraskningar. Först, i närheten av betesmarken, kom ett naturligt
