Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

valv av vilda, blommande körsbärsträd. Flickorna hängde sina hattar över armen och kransade sitt hår med de gräddvita, dunlätta blommorna. Därefter gjorde stigen en tvär vändning och dök in i en tät och mörk barrskog. De vandrade nu i en skymning, så dunkel att den varken släppte genom någon solstråle eller så mycket som ens en flik av den blå himlen.

— Här inne bo de stygga älvorna, svartalferna, viskade Anne. — De äro elaka och illvilliga, men kunna inte skada oss, för de ha inte lov att göra något ont om våren. Där tittade en på oss från en grenklyka på den gamla knotiga tallen, och såg ni inte en hel skock av dem på den stora fläckiga svampen, som vi nyss gingo förbi? De snälla älvorna vistas alltid på ställen, där solen skiner.

— Ack, om det ändå funnes älvor och féer! sade Jane. — Skulle det inte vara trevligt att få önska sig tre önskningar — ja, till och med bara en endaste en? Vad skulle ni önska er, flickor, om ni visste, att den önskningen ginge i fullbordan? Jag skulle önska, att jag vore rik och vacker och kvick.

— Jag skulle önska, att jag vore lång och smärt, sade Diana.

— Jag skulle önska, att jag vore ryktbar, sade Priscilla.

Anne tänkte på sitt hår, men jagade sedan bort denna tanke som tarvlig och ovärdig. — Jag skulle önska, att det alltid vore vår — i allas hjärtan och i hela vårt liv, sade hon.

— Åh, sade Priscilla, det där vore ju detsamma som att önska att världen vore lik himlen.

— Bara som en del av himlen. I de andra delarna skulle det finnas sommar och höst — ja, och till och med en smula vinter. Jag tror, att jag nog vill ha glittrande snöfält och vit rimfrost ibland i himlen … Gör inte du det, Jane?

— Jag — jag vet just inte det … sade Jane något besvärad.

Jane var en snäll flicka, medlem av statskyrkan, som samvetsgrant försökte leva som hon lärde och trodde på allting hon fått lära. Men på himlen tänkte hon i alla fall inte mer än hon var nödd och tvungen.


98