Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

— Minnie May frågade mig här om dagen, om vi skulle gå med våra bästa klänningar varenda dag i himlen, skrattade Diana.

— Och det sa’ du henne väl att vi skulle?

— Åh bevara mig väl — nej! Jag sa’ henne, att där uppe skulle vi inte alls tänka på några kläder.

— Joo, det tror jag ändå vi komma att göra — lite grand, sade Anne allvarligt. — Det hinna vi gott och väl med under hela evigheten utan att vi därför behöva försumma viktigare saker. Jag tror, att vi alla komma att bära mycket vackra kläder — eller skrudar kanske vore det lämpligaste ordet. Allra först ska jag bära skärt i några århundraden — så lång tid skulle jag behöva för att tröttna på det, det är jag säker på. Jag är så gränslöst förtjust i skärt, men jag kan aldrig gå med det i den här världen. Ni andra få ha sida vita, men jag ska ha sida ljusröda kläder.

Stigen ledde förbi granarna ned i en solbelyst liten glänta, där en smal bro av stockar förde över en bäck. Sedan kom den hänförande anblicken av en solfylld bokskog, där luften var som genomskinligt gyllene vin, lövverket friskt och grönt och den mossiga marken en mosaik av darrande solfläckar. Så följde ännu flera vilda körsbärsträd och en liten dal med ranka och smidiga furor, och därefter en ås, så brant, att flickorna tappade andan, när de klättrade uppför den. Men när de kommo upp på toppen och sågo de fria vidderna omkring sig, väntade dem den vackraste överraskningen av alla.

Nedanför dem utbredde sig de fält och ängsmarker, som hörde till lantgårdarna längs den övre vägen till Carmody. Alldeles framför dem, omkransat av björkar och tallar, men öppet mot söder, låg ett litet inhägnat område och i det en trädgård — eller vad som en gång varit en trädgård. En fallfärdig stenmur, övervuxen med mossa och gräs, omgav den. Utmed östra sidan stod en rad planterade körsbärsträd, översållade med snövit blom. Ännu skönjdes spåren efter gamla sandgångar och en dubbel rad rosenbuskar mitt igenom trädgården, men hela marken i övrigt var som ett enda täcke av gula och vita narcisser, vilka i slösande rikedom vajade på luftiga stänglar över det saftiga gräset.

— O, så gränslöst vackert! utbrusto tre av flickorna.


99