Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

Anne endast stod och såg under vältalig tystnad.

— Hur i all världen kan det komma sig, att här borta har legat en trädgård? sade Priscilla förvånad.

— Det måste vara Hester Grays trädgård, sade Diana. — Den har jag hört mamma tala om, men jag har aldrig någonsin sett den, och jag skulle inte ha trott, att den ännu fanns kvar. Har du hört den historien, Anne?

— Nej, men namnet förefaller mig bekant.

— Ack, du har sett det på kyrkogården. Hon ligger begraven borta i den vackra vrån under popplarna. Du minns nog den lilla stenen med ett par portar, som öppna sig, inhuggna däri, och orden: »Helgad åt minnet av Hester Gray, tjugotvå år gammal». Jordan Gray ligger begraven alldeles bredvid, men han har ingen sten. Tänk att Marilla aldrig har berättat för dig om detta, Anne! Det förstås — trettio år ha förgått sedan det hände, och alla ha glömt …

— Finns det en historia, måste vi ha den, sade Anne. — Låt oss sätta oss ned här bland narcisserna, och så berättar Diana. Åh, flickor, de växa ju i hundratal — de ha brett ut sig över både gräsvallar och forna rabatter … Det ser ut som om trädgården vore höljd med en matta, vävd av solsken och månsken i förening! Detta var sannerligen ett fynd! Tänk, att jag nu bott här på orten i sex år, men ännu aldrig haft en aning om detta! Börja nu, Diana!

— För länge sedan, begynte Diana, tillhörde den här lantgården gamle herr David Gray. Men han bodde där inte — han bodde där Silas Sloane bor nu. Han hade en enda son, Jordan, och han reste en vinter till Boston för att söka arbete, och medan han var där, blev han kär i en flicka, som hette Hester Murray. Hon var biträde i en bod, men hon trivdes inte med sin sysselsättning. Hon var uppfödd på landet, och dit längtade hon alltid tillbaka.

När Jordan friade till henne, sa’ hon, att hon gärna ville bli hans, om han ville föra henne långt bort till någon stilla plats, där hon bara såge ängar och skog. Och då förde han henne till Avonlea. Och visst var Hester mycket klen, och inte rådde hon just med att sköta sitt hus, men mamma säger hon var mycket

100