Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

älsklig och söt, och Jordan riktigt dyrkade marken, som hon gick på. Ja, så gav herr Gray Jordan den här lantgården, och han förde upp ett nätt litet hus på den, och där bodde Jordan och Hester i fyra år. Hon hölls nästan alltid hemma, och knappt någon gick och hälsade på hos henne utom mamma och fru Lynde. Jordan gjorde i ordning den här trädgården åt henne, och den var hon alldeles betagen uti, och där vistades hon nästan ständigt. Hushåll förstod hon sig inte mycket på, men hon hade utmärkt gott handlag med blommor.

Se’n blev hon sjuk. Mamma säger, att hon var nog lungsiktig, innan hon kom hit. Hon lade sig aldrig till sängs, men hon tynade av undan för undan. Jordan ville inte ha någon, som skötte henne. Allt sådant gjorde han själv, och mamma har sagt, att han var så öm och varsam som en kvinna. Varenda dag svepte han in henne i en schal och bar ut henne i trädgården, och där låg hon på en bänk, med kuddar under huvudet och sa’, att hon hade det så skönt … Folk säger, att hon brukade låta Jordan falla på knä invid henne varenda morgon och kväll och bedja tillsamman med henne, att hon, när hennes stund kom, finge dö ute i trädgården. Och hennes bön blev hörd. En dag bar Jordan henne ut till bänken och plockade sedan alla de rosor, som slagit ut under natten, och lade dem över henne. Och då log hon upp mot honom — och lade ihop sina ögon. Och så, slöt Diana, var det inte mera.

— Ack en sådan söt historia, suckade Anne och torkade bort sina tårar.

— Vad blev det av Jordan? frågade Priscilla.

— Han sålde gården, sedan Hester dött, och for tillbaka till Boston. Herr Jabez Sloane köpte stället och flyttade det lilla huset fram till landsvägen. Jordan dog ungefär tio år senare, och han fördes hem och blev begraven bredvid Hester.

— Jag kan inte fatta, hur hon kunde vilja bo här, så långt borta från allting, sade Jane.

— Åh, det kan jag mycket väl förstå, sade Anne tankfullt. — Själv skulle jag inte precis vilja slå mig ner här för alla tider, för fastän jag älskar ängarna och skogen, så tycker jag också mycket om att sällskapa med folk. Men jag kan precis sätta mig

101