Vandring i skogen.
in i Hesters känslor. Hon var dödstrött på bullret i den stora staden och på alla folkmassor, som kommo och gingo och aldrig brydde sig om henne. Hon bara längtade att få slippa från det alltsamman och få komma till någon stilla, grön och vänlig plats, där hon kunde få vila. Och hon fann just det hon längtade efter — och det är någonting, som visst händer mycket få människor … Hon hade fyra härliga år, innan hon dog — fyra år av fullkomlig lycka, så nog bör hon avundas mer än beklagas … Och sedan — att få sluta sina ögon och få somna bort bland rosor, med den, man höll mest av på jorden, så milt seende på en — o, jag tycker det var så vackert!
— Hon planterade körsbärsträden där borta, sade Diana. — Hon sade till mamma, att hon skulle inte leva så länge, att hon hunne äta av deras frukt, men hon ville gärna tänka sig, att någonting, som hon planterat, skulle fortleva och bidraga till att försköna världen, sedan hon själv dött.
— Jag är så glad att vi kommo att gå åt det här hållet, sade Anne med glänsande ögon. — Vi fira ju i dag min valfria födelsedag, och den här trädgården och dess historia är den bästa födelsedagsgåva jag kunnat få. Har din mamma någonsin sagt dig, hur Hester Gray såg ut, Diana?
— Nej — bara att hon var söt.
— Det var roligt — för då kan jag själv göra upp i mitt sinne hur hon såg ut, utan att behöva ta med några kända fakta. Jag tror, att hon var mycket spenslig och späd, med mjukt, vågigt mörkt hår, och stora, milda, skygga, bruna ögon och ett litet sorgmodigt, blekt ansikte.
Resten av eftermiddagen tillbragte flickorna med strövtåg i skogen och på fälten omkring Hesters trädgård, och många trevliga små vrår och gångstigar upptäckte de. När de blevo hungriga, öppnade de sina matsäckskorgar och åto middag på den vackraste platsen av alla — vid den branta stranden av en sorlande bäck, där vitstammiga björkar höjde sig ur långt yvigt gräs.
Flickorna slogo sig ned på tuvorna invid björkarna och gjorde all heder åt Annes läckerheter, och även de »prosaiska» smörgåsarna uppskattades i hög grad av de matfriska unga vandrerskorna, vilkas aptit ytterligare stegrats av de långa promenader
102
