Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vandring i skogen.

de företagit i den friska luften. Anne hade tagit med sig lemonad och glas åt sina gäster, men själv drack hon endast kallt vatten ur bäcken, som hon hämtade upp åt sig med en liten bägare, gjord av björknäver. Bägaren läckte, och vattnet smakade jord, som bäckvatten brukar göra om våren, men Anne tyckte, att det låg mera »stämning» i att dricka sådant än lemonad ur ett glas.

— Titta, ser ni det där poemet? sade hon plötsligt och pekade med fingret.

— Var nånstans? — Jane och Diana stirrade, som om de väntade få se runor ristade i björkarnas stammar.

— Där — nere i bäcken — den där gamla gröna, mosslupna stocken med vattnet som strömmar över den i en massa små krusiga rännilar, så fina och jämna, som om man kammat dem — och så den där ensamma solstrålen, som faller rätt på den, långt ned i det klara djupet … O, det är det vackraste poem jag någonsin sett.

— Jag skulle förr kalla det en tavla, sade Jane. — Ett poem är rader och verser.

— Ack nej — visst inte! — Anne skakade mycket bestämt på huvudet med dess krans av skir vit körsbärsblom. — Raderna och verserna äro bara poemets yttre klädnad och äro inte mera poemet självt än dina krus och garneringar äro du, Jane. Det verkliga poemet är själen innanför dem — och den där vackra lilla gruppen är ett oskrivet poems själ. Det är inte var dag man får se en själ — inte ens ett poems.

— Jag undrar just hur en själ — en människas själ — skulle se ut, sade Priscilla drömmande.

— Så där, skulle jag tro, svarade Anne och pekade på den skimrande soldager, som silade sig ned genom en björks späda gröna lövverk. — Men med gestalt och anletsdrag naturligtvis. Jag tycker om att föreställa mig själar som skapade av ljus. Och somliga skifta i den mildaste rosenfärg — och andra lysa och tindra som månskensglitter på havet — och somliga äro bleka och genomskinliga som dimman när det dagas …

— Jag har läst någonstans, att själar skulle likna blommor, sade Priscilla.


103