Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En avvänd fara.

— Då är din själ en guldgul narciss, sade Anne, och Dianas är som en djupröd ros. Janes är en äppelblomma, skär och frisk och löftesrik …

— Och din egen är en nattviol, som doftar härligast inne i skogens gömslen, sade Priscilla.

Jane viskade åt Diana, att nu var det slut, nu kunde hon rakt inte följa med längre … Begrep Diana ett dugg?

Flickorna gingo hem i skenet från en stilla, gyllene solnedgång, med korgarna fulla av narcisser från Hesters trädgård. En del av dem bar Anne dagen därpå till kyrkogården och lade på Hesters grav. Rödhakesångare kvittrade i tallarna, och grodornas kör ljöd från träsken. Alla dalsänkor mellan höjderna badade i ett skimmer av topaser och smaragder.

— Det blev i alla fall verkligen ganska trevligt, sade Diana, som därmed röjde, att hon ej hyst några överdrivna förväntningar.

— Det har varit en förtjusande dag, försäkrade Priscilla.

— Mig roar det mycket att gå ut på upptäcktsfärder i skogen, sade Jane.

Anne sade ingenting. Hon blickade mot himlaranden, där solen nyss sänkt sig, och tänkte på lilla Hester Gray.


XIV.
En avvänd fara.

När Anne en fredags afton vandrade hem från postkontoret, fick hon sällskap med fru Lynde, vilken som vanligt tyngdes av en massa bekymmer för det enskilda och det allmänna.

— Jag har just varit sta’ till Timothy Cottons för att se, om jag kunde få Alice Louise till hjälp ett par dagar, sade hon. — Jag hade henne i förra veckan, och fastän hon är ganska långsam och fumlig, är hon ändå bättre än ingen. Men hon är sjuk, gu’bevars, och har förhinder … Och där sitter hennes farsgubbe och hostar och kraxar och gnäller. I tio år har han hållit på att dö, och sanna mina ord — så här kommer kan att sitta i ytterligare tio år … Den sortens folk kan inte bestämma sig för

104