Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Sommarlovet börjar.

— Nej visst — nej visst, fortfor Judson i den tron, att de förstodo varandra särdeles väl. — Det tänkte jag inte heller ni skulle. Jag skojade naturligtvis bara med Jerry — han tror han är så knipslug, att ingen rår på honom … Jag ämnar viss inte rösta på Amesbury — jag röstar på Grant, som jag gjort i alla tider … Jag ville bara se hur långt den där kanaljen Jerry hade fräckheten att driva det … Och vad staketet anbelangar, så kan ni vara lugn — säg det åt er förening.

— Det måtte visst behövas alla sorters människor för att världen skall bli fullständig, har jag hört sägas, men somliga kunde då saklöst vara borta, sade Anne till sin bild i spegeln på östra gavelrummet samma afton. — Jag ämnar inte pladdra om det här för någon levande själ. Jag vet sannerligen inte, vem eller vad som man ska tacka för utgången … Jag har ingenting gjort för att åstadkomma den, och jag skulle helst vilja slippa att tänka mig, att försynen ibland använder som redskap folk av den sorten som Judson Parker och Jerry Corcoran …


XV.
Sommarlovet börjar.

Anne stängde skolhusdörren en stilla, färgrik afton, då vinden sakta susade i granarna runt lekplatsen och skuggorna bredde sig långa och lättjefulla i skogsbrynet.

Hon stoppade nyckeln i sin ficka med en belåten suck. Skolåret var slut; hon hade blivit anställd även för det nästa, sedan hon fått höra många erkännsamma ord — blott herr Harmon Andrews sade henne, att hon sparade för mycket på riset — och två härliga månader av välförtjänt ledighet lågo helt lockande framför henne.

Anne kände sig så nöjd både med världen och sig själv, medan hon vandrade utför backen med sin korg med blommor i handen. Alltsedan liljekonvaljerna började springa ut, hade hon aldrig försummat att en gång i veckan besöka Matthews grav. Alla andra i Avonlea, utom Marilla, hade redan glömt den stillsamme,

115