Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Sommarlovet börjar.

tillbakadragne och obetydlige Matthew Cuthbert, men Anne hade honom i friskt och tacksamt minne och skulle alltid komma att ha det. Hon kunde aldrig glömma den snälle gamle mannen, som varit den förste att skänka henne den kärlek och den medkänsla, varefter hennes hungrande barnasjäl längtat.

Nedanför backen satt en gosse på gärdsgården i granarnas skugga — en gosse med stora, drömmande ögon och ett vackert, känsligt ansikte. Han hoppade ned och kom leende fram till Anne, men det syntes spår efter tårar på hans kinder.

— Jag tänkte jag skulle vänta på fröken, för jag visste ni skulle gå till kyrkogården, sade han och smög sin hand i hennes. — Jag ska också gå dit. Jag har med mig den här geraniumbuketten att lägga på farfars grav från farmor. Och titta, fröken, den här lilla grenen med vita rosor ska jag lägga bredvid farfars grav åt min egen lilla mamma — eftersom jag inte kan gå till hennes grav och lägga den där. Men tror ni inte, att hon får reda på det ändå och i himlen gläder sig åt att jag tänker på henne?

— Jo, det gör hon säkert, Paul.

— Vet fröken, i dag är det jämt tre år sedan min mamma dog. Det är så länge, länge sedan, men ändå sörjer jag lika mycket som förut — och jag saknar henne precis lika mycket som förut. Ibland känns det riktigt som om mitt hjärta vill brista, så ledsen är jag …

Paul darrade på rösten, och det ryckte kring hans läppar. Han såg ned på sina rosor och hoppades, att hans lärarinna ej skulle märka tårarna i hans ögon.

— Och ändå, sade Anne mycket milt, fastän du sörjer och det känns så bittert i det lilla hjärtat, skulle du inte vilja glömma din mamma, även om du kunde.

— Ack nej, det ville jag visst inte — det är alldeles så jag känner … Fröken har så lätt för att förstå … Ingen annan förstår så bra, inte ens farmor, fastän hon är så snäll mot mig. Pappa förstod mycket bra, men jag kunde i alla fall inte tala så mycket med honom om mamma, för då blev han så bedrövad … När han satte handen för sina ögon, så visste jag alltid, att jag måste sluta … Stackars pappa, han leds nog fasligt efter mig, men fröken ska veta, han har nu bara hos sig en hushållerska,

116