Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Sommarlovet börjar.

och han tycker inte, att hushållerskan duger till att fostra upp små pojkar, i synnerhet när han måste vara så mycket från hemmet för sitt arbetes skull. Då är farmödrar bättre, det näst bästa efter ens mamma … Längre fram, när jag är stor och vuxen, ska jag flytta hem till pappa igen, och se’n ska vi aldrig skiljas mera.

Paul hade talat så mycket med Anne om sina föräldrar, att hon nästan tyckte, att hon kände dem. Hon hade fått den uppfattningen, att hans mor till lynne och karaktär måste ha varit ganska lik sin lille gosse, och hon tänkte sig Stephen Irving som en sluten och tillbakadragen man med en djup och öm natur, som han mycket omsorgsfullt dolde för världen.

— Pappa är inte just så lätt att bli bekant med, hade Paul en gång sagt. — Jag blev aldrig riktigt bekant med honom förrän efter det min mamma var död … Men o — vad man tycker om honom, se’n man väl lärt känna honom! Jag håller av honom mest i hela världen, och se’n farmor och se’n fröken. Jag skulle hålla av er näst efter pappa, om det inte vore min plikt att hålla mera av farmor, därför att hon gör så mycket för mig. Det vet nog fröken bäst … Men jag önskar ändå, att hon ville lämna kvar lampan i mitt rum, tills jag har somnat. Hon tar ut den medsamma som hon har stoppat om mig, för hon säger, att jag inte ska vara nå’n stackare … Jag är inte mörkrädd, men det är trevligare att ha ljuset … Min lilla mamma brukade alltid sitta hos mig och hålla mig i handen, tills jag somnade. Hon skämde nog bort mig. Mammorna gör ju det ibland, det vet nog fröken …

Nej, det visste inte Anne, fastän hon nog kunde föreställa sig det … Hon tänkte sorgset på sin egen »lilla mamma» — den mor, som tyckt henne vara »så vacker» och som dött för så länge sedan och blivit begraven bredvid sin man, som ju knappt var mera än en yngling, i den där graven långt borta, som ingen människa besökte. Anne hade alls intet minne av sin mor och därför nästan avundades hon Paul.

— Jag har min födelsedag i nästa vecka, fortfor Paul, medan de vandrade uppför den långa röda backen, som låg där och glödde i aftonsolen. — Och pappa har skrivit, att han ska skicka mig någonting, som han tror jag ska tycka bättre om än någonting annat, som han kunde skicka. Jag tror, att det redan har

117