Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Sommarlovet börjar.

kommit, för farmor har låst lådan i bokskåpet med nyckel, och det gör hon aldrig annars. Och när jag frågade, varför hon gjorde det, såg hon bara hemlighetsfull ut, och sa’ att små pojkar ska inte vara så nyfikna …

Det är vådligt spännande att fira födelsedag, tycker inte fröken det? Jag fyller elva år. Det ser jag inte ut för, eller hur? Farmor säger, att jag är så liten för min ålder, och det är bara därför att jag inte äter nog med gröt. Jag äter allt vad jag orkar, men farmor lägger upp så fasligt stora portioner — se farmor, hon är aldrig snål, hon … Alltse’n fröken och jag gingo hem den där söndagen från söndagsskolan och talte om att bedja — fröken sa’, att vi skulle be, så ofta vi råkade i nå’n svårighet — så har jag varenda kväll bett att Gud skulle hjälpa mig, så att jag rår med att äta upp varenda smula gröt på morgonen … Men det vill ändå inte gå … Farmor säger, att pappa föddes upp med gröt, och det var nog väldigt nyttigt för honom, för fröken skulle se, så breda axlar han har … Men ibland så tänker jag, slöt Paul med en suck och en tankfull min, att gröten rakt kommer att ta döden på mig …

Anne drog på munnen, eftersom Paul såg åt andra hållet. Hela Avonlea visste, att gamla fru Irving fostrade upp sin sonson enligt den gamla goda tidens åsikter — både i fråga om diet och moral.

— Så illa ska vi, väl inte tro att det går dig, sade hon muntert. — Nå, hur står det till med dina klippmänniskor? Fortsätter den äldste tvillingen med att uppföra sig skickligt och snällt?

— Det är han allt tvungen till, sade Paul med stort eftertryck. — Han vet, att jag inte vill vara med honom, om han inte gör det. Egentligen tror jag, att han är riktigt full av elakhet …

— Och har Norah fått reda på Den gyllene damen ännu?

— Nej, men jag tror hon har sina misstankar. Jag är nästan säker på, att hon spionerade på mig förra gången jag gick till grottan. Jag bryr mig inte om, om hon får reda på henne — det är bara för hennes egen skull jag inte vill att hon ska göra det, så att inte hennes känslor ska såras … Men om hon prompt vill ha sina känslor sårade, så kan ingen hjälpa det.


118