Sommarlovet börjar.
— Om jag ginge ned till stranden någon kväll med dig, tror du då, att också jag kunde se dina klippmänniskor?
Paul skakade allvarligt på huvudet.
— Nej, det tror jag inte — jag är nog den enda, som kan se dem. Men fröken skulle kunna se egna klippmänniskor. Fröken är av den sorten, som kan … Vi ä’ bägge två sådana … Fröken förstår, tillade han och kramade förtroligt hennes hand. — Är det inte förtjusande roligt att vara sådan, fröken?
— Jo då! sade Anne, och ett par grå, strålande ögon sågo ned i ett par blå lika strålande. Både Anne och Paul visste, vilka fagra vidder fantasien öppnar, och båda kände vägen till dessa lyckliga nejder. Där blomma glädjens aldrig vissnande rosor i dalar och vid porlande bäckar, inga skyar förmörka den soliga himlen, klara klockor låta sin klang ljuda, och besläktade själar finnas där fullt upp utav … Kunskapen om det landets läge — »öster om solen och väster om månen» — är oskattbar och kan icke köpas för pengar på någon handelsplats. Den måste vara goda feérs skänk, och åren kunna varken försvaga den eller taga bort den. Det är bättre att äga den och bo i en vindskupa än att härska i ett palats och vara utan den.
Avonleas kyrkogård var samma gräsövervuxna och ensliga plats som den alltid varit. Men Samhällsförbättrarna hade sin uppmärksamhet riktad därpå, och Priscilla Grant hade läst en uppsats om kyrkogårdars skötsel och vård, för vars innehåll hon redogjort på föreningens senaste sammankomst. Någon gång i framtiden ämnade A. U. S. ersätta det mosslupna och fallfärdiga gamla trästaketet med en prydlig inhägnad av trästolpar och järntråd; gräset skulle slås och de lutande gravvårdarna resas upp.
Anne lade på Matthews grav de blommor, som hon haft med sig till den, och sedan gick hon bort till den lilla av popplar skuggade vrå, där Hester Gray slumrade. Alltsedan utfärden på Annes »valfria» födelsedag hade hon brukat lägga blommor på Hesters grav, när hon besökte Matthews. Kvällen förut hade hon företagit en vallfärd bort till den lilla förvildade trädgården i skogen och hämtat därifrån några av Hesters egna vita rosor.
— Jag tänkte du skulle tycka bättre om dem än om några andra, söta du, viskade hon sakta.
119
