Sommarlovet börjar.
Anne satt ännu kvar, då en skugga föll över gräset, och när hon såg upp, varseblev hon fru Allan. De gingo hem tillsamman.
Fru Allans ansikte var ej längre så ungt och flickaktigt som för fem år sedan, då Avonleas pastor fört hem sin unga brud. Det hade förlorat en smula av sin första blomstring och sin ungdomliga rundning, och det fanns fina, tåliga linjer kring ögonen och munnen. En liten grav just på denna kyrkogård förklarade tillkomsten av några bland dessa: andra, nya, hade ristats för icke länge sedan under den lille sonens sjukdom, som dock nu lyckligen var överstånden. Men fru Allans gropar i kinderna trädde fram lika muntert och oväntat som förr, när hon skrattade, och vad hennes ansikte i någon mån förlorat av ungdomlig skönhet hade mer än ersatts i ökad ömhet och styrka.
— Du gläder dig väl mycket åt sommarlovet, Anne, sade hon, när de lämnade kyrkogården.
Anne nickade.
— Ja-a då! … Jag skulle vilja suga på ordet alldeles som en karamell. Som-mar-lov!
— Jag hoppas du måtte få mycket roligt, Anne. Du har arbetat så strävsamt hela det här året, och ditt arbete har burit vackra frukter.
— Ack, jag vet just inte det … Jag har misslyckats i rätt mycket. Jag har inte uträttat, vad jag ämnade uträtta, när jag började undervisa i höstas … Inte har jag nått det ideal, som jag satt upp för mig.
— Det gör ingen människa, sade fru Allan med en suck. — Men det orätta är att sätta målet lågt från början — uppåt måste vi sträva. Ideal måste vi ha, och dem få vi försöka uppnå; även om vi aldrig helt och hållet lyckas. Livet skulle vara torftigt utan dem. Med dem är det rikt och storslaget. Håll fast vid dina ideal, Anne!
— Jag skall försöka. Men mina åsikter har jag allt måst pruta på, sade Anne och småskrattade. — Jag hade den finaste samling principer ni någonsin kan tänka er, när jag började som skolmamsell, och ha de kanske inte allihop visat sig obrukbara i ett eller annat avseende?
120
