Sommarlovet börjar.
— Också principen rörande kroppsaga? retades fru Allan.
Men Anne blev mycket röd i ansiktet.
— Jag skall aldrig förlåta mig själv för att jag slog Anthony.
— Prat, kära du, han förtjänade det. Och det bekom honom ju utmärkt väl. Du har inte haft en smul besvär med honom se’n dess, och du har stigit oerhört i hans aktning. Din vänlighet »tog» honom, bara han fått den där tanken »flickor duga ingenting till» plockad ur sin dumma lilla hjärna.
— Han kanske nog kunde ha förtjänat det, men det är inte det, som det hänger på … Om jag lugnt och behärskat beslutit mig för att ge honom stryk, därför att jag ansåg det för ett rättvist straff, skulle jag inte känna så som jag gör ännu i dag. Men rätta förhållandet är, fru Allan, att jag blev så förskräckligt ond och slog honom i vredesmod. Jag tänkte inte på, huruvida det var förtjänat eller ej — även om det varit högst orättvist, hade jag gjort på samma sätt. Det är det, som gör mig ledsen och besviken på mig själv.
— Kära du, alla begå vi våra misstag, så gå inte längre och gräm dig! Vi skola ångra våra misstag och taga lärdom av dem, men inte släpa dem med oss i alla tider … Där åker Gilbert Blythe på sin cykel — han har väl också kommit hem till sommarlovet, gissar jag. Hur går det med edra gemensamma studier?
— Mycket bra. Vi ämna sluta Virgilius i afton — vi ha bara tjugo rader kvar. Se’n ska vi inte läsa något förrän i september.
— Tror du, att du någonsin kan få komma till högskolan?
— Ack, jag vet inte. — Anne såg drömmande bort mot den opalfärgade horisonten. — Marillas ögon komma aldrig att bli mycket bättre än de nu äro, fastän vi äro ju mycket tacksamma åt att veta, att de inte komma att försämras. Och så ha vi tvillingarna — hur det är, har jag den tron, att farbrodern aldrig gör allvar med att hämta dem till sig. Kanske högskolan ligger bortom »kröken av vägen», men jag har ännu inte hunnit till kröken, och tänker inte heller så värst mycket på den för att inte bli missmodig.
— Ja, mig skulle det glädja att se dig få komma på
121
