Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett intressant brev.

högskolan, Anne, men om du aldrig får det, så sörj inte för det. Vi forma själva vårt liv, var vi än befinna oss — högskolan kan inte göra mer än underlätta våra strävanden. Vårt liv är vad vi själva lägga däruti. Livet är rikt och fullt, bara vi förstå att öppna våra hjärtan för vad det bjuder oss.

— Jag tror, att jag förstår vad ni menar, sade Anne begrundande, och jag har så mycket, som jag känner mig tacksam för … Mitt arbete, och Paul Irving och de rara tvillingarna, och alla mina vänner … Vet fru Allan, att vänskap är jag så tacksam för. Den förljuvar livet så mycket.

— Sann vänskap är oss verkligen till stor hjälp, sade fru Allan, men vi böra hålla den högt i heder och aldrig sudla den med bristande sanningskärlek och öppenhet. Jag fruktar, att namnet vänskap ofta drages ned till ett slags närgången förtrolighet, som mycket litet har med verklig vänskap att skaffa.

— Jaha — precis som Gertie Pyes och Julia Bells. De äro mycket förtroliga och visa sig överallt tillsamman, men Gertie säger alltid stygga saker om Julia bakom hennes rygg, och alla måste tro, att hon är avundsjuk på henne, därför att hon alltid ser så belåten ut, när någon anmärker på Julia. Jag tycker det är ett vanhelgande att kalla sådant vänskap. Om vi ha vänner, böra vi ju endast uppsöka det bästa hos dem och skänka dem det bästa vi själva äga, inte sant? Vänskap bör väl vara det skönaste som finnes i världen.

— Vänskap är mycket vacker, sade fru Allan och log, men en dag förr eller senare —

Så avbröt hon sig själv. I det känsliga ansiktet bredvid henne, med dess vita panna, troskyldiga ögon och rörliga drag, fanns ännu mycket mera av barnet än av kvinnan. Ännu så länge rymde Annes hjärta endast drömmar om vänskap och ärelystnad, och fru Allan nändes ej i förtid störa denna ljuva omedvetenhet. Den avbrutna meningen lämnade hon åt kommande år att avsluta.


XVI.
Ett intressant brev.

— Anne, sade Davy med bedjande röst, i det han klättrade uppför den blanka, skinnklädda soffan i Grönkullas kök, där Anne

122