Ett intressant brev.
satt och läste ett brev. — Anne, jag är gräsligt hungrig. Du anar inte, hur hungrig jag är.
— Jag ska skaffa dig en smörgås på minuten, svarade Anne i tankspridd ton.
Hennes brev innehöll tydligen intressanta nyheter, ty hennes kinder voro lika skära som rosorna på den stora busken utanför, och hennes ögon strålade så som endast Annes stjärnögon kunde göra.
— Men jag är inte hungrig efter smörgås, sade Davy och rynkade på sin lilla nos, jag är hungrig efter plommontårta.
— Åhå, skrattade Anne, lade ned sitt brev och slog armen omkring Davy för att krama honom, den sortens hunger kan man mycket väl stå ut med, Davypojken. Det vet du, att Marilla håller strängt på: ingenting utom smörgås mellan målen.
— Bred då en åt mig — var så snäll!
Davy hade äntligen blivit inlärd att säga »var så snäll» — men den lilla hövlighetsformeln råkade alltid komma på efterkälken. Han såg med gillande min på den väldiga smörgås Anne efter en liten stund kom och gav honom.
— Du brer alltid så tjockt med smör, Anne. Marilla brer mycket tunt. Det glider mycket lättare ner, när det är tjockt med smör på.
Detta påstående var, för att komma från Davy, ovanligt överensstämmande med sanningen, ty smörgåsen var otroligt hastigt försvunnen. Davy steg ned från soffan med huvud och händer först, slog en dubbel kullerbytta på mattan och förkunnade i mycket bestämd ton:
— Anne, nu har jag fattat mitt beslut. Jag bryr mig inte om att komma till himlen.
— Varför inte det då? frågade Anne allvarsamt.
— Nej, för himlen ä’ på Simon Fletchers vind, och jag tycker inte om Simon Fletcher.
— Vad i all världen är det nu du rört ihop, Davy? sade Anne, alltför häpen för att ens kunna skratta.
— Jo, det har Milty Boulter sagt. Det var förra söndan i söndagsskolan. Vi hade om Elia, som for till himlen i den brinnande vagnen, och så reste jag mig upp och frågade, var himlen
123
