Ett intressant brev.
låg. Fröken Rogerson såg så ond ut. Hon var arg redan förut, för när hon hade frågat oss, vad det var Elia lämnade efter sig åt Elisa, så svarade Milty: »Hans gamla kläder» — för han kom inte ihåg, att det hette mantel. Milty menade visst ingenting ohövligt, men han kunde inte med detsamma hitta på namnet … Ja, då svarade fröken Rogerson, att himlen var där Gud var, och jag skulle inte få komma med några sådana där frågor … Milty knuffade på mig och sa’: »Himlen ä’ uppe på morbror Simons vind, och jag ska förklara det för dig på hemvägen från skolan».
Milty ä’ vådligt skicklig med att förklara. Om han också inte vet ett enda dugg om en sak, så gör han upp en helan hop, och på det viset får man det ändå förklarat … Hans mamma är syster till fru Fletcher, och han följde med henne på begravningen, när hans kusin Jane Ellen var död. Prästen sa’, att hon hade kommit till himlen och var med i änglaskaran, men Milty säger, att hon låg där mitt framför dem i kistan. Se’n, när Milty och hans mamma gingo en trappa upp för ta på sig sina ytterkläder, frågade han henne, var himlen låg, där Jane Ellen nu var, och mamman pekade rakt upp i taket och sa: »Där uppe». Milty visste, att ovanpå taket fanns det bara vinden, så att därför begrep han, hur det var … Och se’n dess har han varit så vådligt rädd att gå till sin morbror Simon.
Anne tog Davy på knäet och gjorde sitt bästa för att utreda även denna teologiska gåta. Hon var mycket bättre lämpad för värvet än Marilla, ty hon kom ihåg sin egen vetgiriga barndom och hyste ett instinktivt förstående för de märkvärdiga idéer, som sju års småttingar stundom få i sina huvuden.
Hon hade just lyckats övertyga Davy om, att himlen inte fanns på Simon Fletchers vind, då Marilla kom in från trädgården, där hon och Dora hade plockat ärter. Dora var en arbetsam liten själ och aldrig lyckligare, än när hon fick »hjälpa till» med diverse små sysslor, som passade hennes små knubbiga fingrar. Hon matade kycklingarna, plockade spån, torkade disk och sprang ärenden med stor beredvillighet. Hon var behändig och läraktig och hade ögonen med sig; aldrig behövde man säga henne två gånger, hur en sak skulle göras, och aldrig glömde hon någon av sina små plikter.
124
