Ett intressant brev.
Davy åter var ganska slarvig och glömsk, men han ägde den medfödda förmågan att »ta folk.» Han hade ett obegripligt »tycke» med sig, den pojken, och både Anne och Marilla voro mycket svaga för honom.
Medan Dora med en något självbelåten min spritade ärterna och Davy gjorde båtar av skidorna, med master av tändstickor och segel av papper, berättade Anne för Marilla de underbara nyheter, som stodo att läsa i hennes brev.
— Nu ska Marilla få höra på någonting! Här har jag ett brev från Priscilla, och hon säger, att fru Morgan är på ön och att om det är vackert väder på torsdag, skola de åka fram till Avonlea och vara här vid tolvtiden. Eftermiddagen ämna de tillbringa med oss, och på kvällen fara de till Vitsands hotell, för att där bo hos några av fru Morgans goda vänner. O, Marilla, är det inte underbart! Jag kan knappast tro, att jag inte drömmer.
— Fru Morgan är väl inte så värst olika med andra människor, om hon också kan skriva böcker, sade Marilla torrt, fastän hon själv blev en smula varm om öronen. Fru Morgan var en ryktbar personlighet, och ett besök av henne var minsann ingen vardaglig händelse. — Ska de alltså äta middag här?
— Ja visst! Söta, rara Marilla, får jag själv laga varenda matbit till middagen? Jag vill känna, att jag kan göra någonting för författarinnan till »Rosengården» — om det nu också inte är någonting annat än laga hennes mat. Det kan jag väl få lov?
— Kära hjärtanes, jag är inte så förtjust att stå vid en het spiseleld i juli månad, att jag inte kan avstå den fröjden åt dig. Var så god!
— O, tusen tack! sade Anne, som om Marilla beviljat henne en särdeles stor ynnest. — Jag ska göra upp menyn redan i afton.
— Kära du, ta nu inte till någonting alltför storståtligt, bad Marilla, som blev rädd för det ovanliga ordet meny. — Då misslyckas det nog för dig.
— Nej, jag ämnar inte ta någonting storståtligt, om du med sådant menar rätter eller arrangemanger, som vi inte bruka ha, när vi annars ha främmande, försäkrade Anne. — Det skulle se tillgjort ut … Och fastän jag nog vet, att jag inte har så pass mycket förstånd och omdöme, som en sjutton års flicka och en
125
