Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Et intressant brev.


skollärarinna borde ha, är jag inte så dum, att jag låter någonting sådant komma mig till last … Men jag vill ha allting så nätt och trevligt som möjligt. Davy lille, lämna inte kvar några ärtskidor på trappan — då kan någon halka på dem och falla och slå sig … Först ska vi ha en lätt soppa — du vet jag kan göra stilig jordärtskockspuré — och sedan stekt fågel. Jag ska ta de båda vita ungtupparna. De ungtupparna är jag vådligt fästad vid — de ha varit mina små älsklingar alltsedan den gråa hönan kläckte ut dem och de voro små gula dunbollar … Men jag vet, att någon gång måste de ju offras, och något värdigare tillfälle än detta kan man väl inte tänka sig. Men ack, Marilla — jag kan inte nacka dem, inte ens för fru Morgans skull. Jag är tvungen att be John Henry komma ned och göra det åt mig.

— Det ska jag göra, erbjöd sig Davy, om Marilla håller dem i benen, för jag behöver nog hålla i yxan med bägge händerna. Det ska bli väldigt livat —

— Sch! … Så ska vi ha ärter och potatismos och gurka och laktuksallad med tomater som grönrätt, återtog Anne. — Till efterrätt ska vi ha citronkräm med vispad grädde och se’n kaffe med mjuk pepparkaka och mandelberg. Pepparkakan och mandelbergen ska jag baka i morgon, och så ska jag tvätta upp min vita musslinsklänning. Fru Morgans hjältinnor gå nästan ständigt klädda i vitt musslin, och Diana och jag ha alltid tänkt oss, att just det skulle vi ha på oss, om vi någonsin skulle bli nog lyckliga att få råka henne … Däri skulle det ligga en rätt fin komplimang, tycker inte Marilla det? … Davy lille, inte får du peta ned ärtskidor i golvspringorna. Vi ä’ tvungna att också bjuda pastorn och fru Allan och fröken Stacy till middag, för de vilja alla så gruvligt gärna bli bekanta med fru Morgan. Så’n tur, att hon kommer, medan fröken Stacy är här. Davy lille, segla inte med ärtskidorna i vattenämbaret — gå ut till stora hon vid brunnen. Ack, måtte det bara bli vackert väder om torsdag! Och det tror jag det blir, för onkel Abe sa’ i går kväll, när han tittade in till herr Harrison, att nu kommer det att regna mest hela veckan …

— Ja, det bådar alltid gott, sade Marilla.

Anne sprang senare på kvällen över till Tallbacken för att berätta nyheten för Diana, som ävenledes blev full av förtjusning.

126