Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Ett kapitel, vari mycket händer


XVII.
Ett kapitel, vari mycket händer.

Anne vaknade upp tre gånger på natten och vandrade fram till fönstret för att förvissa sig om, att farbror Abe ej blivit sannspådd i sin profetia. Äntligen grydde morgonen, genomskinligt klar och skimrande, med en himmel av silverblanka glansdagrar, och den underbara dagen var inne.

Diana infann sig genast efter frukosten, med en korg med blommor på ena armen och sin vita musslinsklänning hängande över den andra — det skulle ju aldrig gå an att ta på den, förrän middagstillrustningarna väl vore över … Tills vidare bar hon en skär bomullsklänning och ett »stökförkläde» med en myckenhet av stärkta och pipade remsor, och hon såg mycket nätt och vacker och rosenkindad ut.

— Så söt du är! sade Anne beundrande.

Diana suckade.

— Du må tro, att jag har måst släppa ut varenda en av mina klänningar igen. Jag väger två kilo mera än jag gjorde i juli … Anne, hur ska detta sluta? Och alla fru Morgans hjältinnor, som ä’ långa och smärta!

— Nu ska vi glömma våra bekymmer och bara tänka på våra fröjder, sade Anne muntert. — Fru Allan brukar säga, att så fort vi tänka på någonting, som är tråkigt, böra vi också tänka på någonting trevligt, som kan skyla över det tråkiga. Om du är en liten smula för tjock, så har du de allra raraste gropar i kinderna, och om jag har en fräknig näsa, så kan man då rakt inte anmärka någonting på fasonen … Tror du citronsaften gjorde någon nytta?

— Ja, det är jag alldeles säker på, sade Diana och synade uppmärksamt näsan.

Och glad i hågen visade Anne vägen till trädgården, som låg full av luftiga skuggor och skälvande, gyllene soldagrar.

— Nu ska vi först klä förmaket. Vi ha gott om tid, för

Montgomery, Anne.
129