Ett kapitel, vari mycket händer.
hända, så känner jag alldeles som om de glada förväntningarna lyfta mig, och jag flyger … Så rätt som det är bär det ned igen — och pladask! — där sitter jag! Men o, Marilla, vad det där flygandet är härligt, så länge det varar — det är som att sväva mellan regnbågar! Man nästan får ut i förskott — vad man sedan inte får …
— Nåja — det är ju bra, det, sade Marilla. — Men jag föredrar att vandra på fasta marken utan både flygande och neddimpande … Men var och en har sin smak och sitt sätt att inrätta sig — jag trodde förut att det bara fanns ett, som var det rätta, men se’n jag fick dig och tvillingarna att fostra upp, har jag börjat bli tvehågsen … Vad ska du ta dig till med fröken Barrys fat?
— Jag får väl betala henne tillbaka de tjugo dollar det har kostat henne. Gud ske lov att det inte var någon ärvd klenod, för då hade ju inga pengar kunnat ersätta den.
— Kanske du kan komma över ett likadant någonstans och köpa det åt henne?
— Ack, det tror jag inte … Så gamla fat äro mycket sällsynta. Fru Lynde hade ju förgäves försökt få tag i ett till basaren. Jag önskar verkligen det vore så väl, för fröken Barry tar naturligtvis det ena fatet lika gärna som det andra, om båda äro lika gamla och äkta. Marilla, titta på den stora stjärnan över herr Harrisons lönndunge med den tysta, klara himmelen där bakom! Den ger mig en känsla av andakt och bön … Ack — när man kan få se sådana stjärnor och en sådan himmel, inte kunna då små förtretligheter och missöden göra en så värst mycket, säg?
— Var är Davy? sade Marilla med en likgiltig blick på stjärnan.
— I sin säng. Jag har lovat att ro ut med honom och Dora och ta matsäck med. Det förstås — det ursprungliga villkoret var ju, att han skulle vara snäll. Men han försökte ju vara snäll — och jag har inte hjärta att rygga mitt löfte.
— Du kommer att dränka dig eller tvillingarna, om ni ska ligga och kava där med ekan på sjön, puttrade Marilla. — Nu har jag levat här i sextio år och ännu aldrig har jag satt min fot i någon båt.
138
