Ett kapitel, vari mycket händer.
— Nå, då är det sannerligen på tiden att det sker, sade Anne skälmaktigt. — Följ med oss i morgon! Vi stänga igen huset och tillbringa hela dagen på sjön och på sandstranden och låta den övriga världen sköta sig själv.
— Nej, tack ska du ha, svarade Marilla med harmset eftertryck. — Det skulle vara en nätt syn, inte sant? — jag sittande med händerna i kors i en eka! Jag tycker jag hör Rachel Lynde beskärma sig … Där åker herr Harrison bort. Tror du det kan ligga någon sanning i det ryktet, att herr Harrison skulle uppvakta Isabella Andrews?
— Det tror jag visst inte. Han var där en kväll, därför att han hade att språka i affärer med herr Harmon Andrews, men då fick fru Lynde se honom och sa’, att han bestämt gick på friarefötter, eftersom han hade löskrage på … Jag tror inte, att herr Harrison någonsin gifter sig. Han tycks ha en mycket utpräglad fördom mot äktenskap …
— Ack, så’na där gamla ungkarlar vet man aldrig, var man har … Och var han klädd i löskrage, så håller jag nästan med Rachel Lynde om att det såg misstänkt ut, för löskrage har jag aldrig förut sett på den mannen …
— Den satte han nog bara på sig för att han skulle ha en affärsuppgörelse med Harmon Andrews, sade Anne. — Jag har hört honom säga, att det endast är vid sådana tillfällen, som en karl behöver vara noga med sitt yttre, för ser han förmögen ut, så vågar inte den andre försöka dra honom vid näsan … Jag riktigt tycker synd om herr Harrison — inte kan han känna sig tillfredsställd med sitt liv! Det måste vara bra dystert att inte ha någon att bry sig om mer än en papegoja, tycker du inte det? Men jag har lagt märke till, att herr Harrison inte tycker om, att man ömkar honom … Det gör visst ingen människa, tror jag.
— Här kommer Gilbert uppför vägen, sade Marilla. — Ska du följa med honom ut för att ro på sjön, så tag på dig din kofta och dina galoscher. Det faller så mycket dagg i afton.
139
