Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nya äventyr.

Om inte Marilla vore så snål på sitt sylt, tror jag, att jag skulle växa bra mycket fortare.

— Marilla är inte snål, Davy, sade Anne strängt. — Det är mycket otacksamt av dig att ha ett sådant yttrande om henne.

— Det finns ett annat ord, som betyder alldeles detsamma, men låter en hel hop bättre, fastän jag just nu inte är i stånd att komma ihåg det, sade Davy, rynkade pannan och såg tankediger ut. — Jag hörde härom dagen Marilla själv säga, att hon var det.

— Om du menar ekonomisk, så är det någonting helt annat än snål. Det är en utmärkt egenskap hos en person att vara ekonomisk — sparsam, förstår du. Om Marilla hade varit snål, hade hon minsann inte tagit dig och Dora, när din mamma dog. Skulle du ha tyckt om att få stanna hos fru Wiggins?

— Åh, dra åt skogen! … Davy blev riktigt het vid tanken. — Jag vill inte heller fara bort till farbror Richard. Jag vill mycket hellre stanna kvar här, även om Marilla är det där långa ordet, när hon lägger upp sylt åt mig, därför att du finns här, Anne … Hör du, Anne, du berättar nog en historia för mig, innan jag somnar, va’? Men jag vill inte ha en saga om älvor och sånt … Det duger åt flickor, men jag, jag vill ha någonting spännande — di ska skjuta på varandra och ha ihjäl varandra, och ett hus ska brinna upp, och där ska ske intressangta saker, förstår du …

Till all lycka för Anne ropade Marilla i detta ögonblick från sitt rum.

— Anne, Diana signalerar av alla krafter. Det är bäst, att du ser efter vad hon vill.

Anne sprang över till östra gaveln och såg genom halvmörkret ljusglimtar skymta av och an från Dianas fönster. De upprepades fem och fem i rad, vilket enligt flickornas en gång vedertagna signalsystem betydde: »Kom hit genast, — jag har någonting viktigt att tala om för dig.»

Anne kastade sin schal över huvudet och skyndade genom Spökskogen och tvärs över herr Bells beteshage bort till Tallbacken.

— Jag har goda nyheter åt dig, Anne, sade Diana. — Mamma och jag ha nyss kommit hem från Carmody, och inne i handelsboden råkade jag Mary Sentner från Spencervale. Hon

141